Inläggstitlar och spoilifierande

Från början hade jag tänkt att min bokblogg skulle vara en ren boktipsblogg. Jag skulle bara skriva om böcker som jag verkligen rekommenderade, var tanken. Sen upptäckte jag bokbloggosfären, och märkte att det gick att skriva om och prata om böcker på lite mer informellt sätt. Min bokblogg flöt ut i kanterna och är nu lite mer amorf sådär, men det gör inget.

Medan jag bara tänkte lämna boktips var det självklart att döpa varje inlägg efter boken, titel och författare. Det gör jag fortfarande, i vart fall nästan alltid, men eftersom det är ganska ovanligt börjar jag undra om det är lite dumt. Vore det på något sätt bättre med klatschigare titlar på inläggen?

Sen har jag funderat lite på det där med spoilers. Beroende på typ av bok berättar jag glatt hur mycket av handlingen som helst eller är mer sparsam, men jag har stor sympati för Vixxtoria som tydligt deklarerar att hon spoilar vilt eftersom hon vill kunna prata ordentligt om böckerna. Det där är marigt. Vem skriver man för, de som läst boken eller de som ännu inte gjort det? Både och, förstås. Men just vad gäller spoilandet krockar ju gruppernas intressen, i viss mån. Så vilket väljer man? Och vilket ska jag välja?

——

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande och spoilervarningar

Andhämtningspaus

Tredje kapitlet i Jonathan Littells De välvilliga erbjuder en liten andningspaus från krigets fasor. Maximilien Aue blev nämligen skjuten i huvudet i slutet av kapitel två, vilket förklarar kapitlets drömförvirrade slut som gjorde mig ganska irriterad – det var alltså hans feberdrömmar. Nu när huvudpersonen rehabiliterar sig efter sin skada, som han får förvånansvärt små sviter av, får den privata Max Aue större utrymme och hans historia är inte genomsnittlig. Det måste väl tolkas som så att – okej, det här är inte den typen av bok som avstår från att berätta för mycket om. Känn dig spoilervarnad! Rimligen är det faktiskt så att Max Aue stryper sin mor och hugger ihjäl sin styvfar med yxa, utan att efteråt ens vara medveten om det. Nej den här människan mår inte bra, och har nog aldrig gjort. Upplägget är förmodligen en inbjudan till freudianska teorier, men dem känner jag ingen lust att fördjupa mig i. Varför ska Ondskan nödvändigtvis vara psykopat?

Detta tredje kapitel är nästan exakt 100 sidor långt. Nästa kapitel är omkring 300, som en hel liten bok. Kapitlen har musikaliska namn, som om de var satser i en musikalisk svit: Toccata, Allemande I och II, Courante, Sarabande, Menuet (en Rondeax), Air, Gigue. Bakom detta finns säkert någon listig uträkning. Jag väntar på att få se det som utlovas i förordet, toccatan: att berättelsen angår mig. Risken är väl att jag ytterst lite förstår av vad som ligger under ytan eftersom jag tycker den är tråkig. Och eftersom jag inte förstår blir den ännu tråkigare… osv.

En gång i tiden läste jag alltid ut böcker. Idag händer det att jag släpper en bok som jag påbörjat – någon gång som ett medvetet beslut, oftare så att boken bara blir liggande. Just den här har jag dock bestämt mig för att jag ska läsa ut. Om det är klokt, det vete katten… men jag vill se om boken faktiskt har något att säga mig.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Jonathan Littell och De välvilliga

Läsa som man lär?

När jag surfade runt på Hallongrottans blogg/sajt, upptäckte jag ett intressant blogginlägg skrivet av Bokhororna: Bör man läsa som man lär?, om huruvida man som feminist kan läsa och ha nöje av icke feministiskt korrekt litteratur. Sånt som osar av unkna ideal, till exempel.

Självklart kan man det. Det gör vi väl allihop, hela tiden. Om inte… så lever man nog i en väldigt trång värld. Nej, jag tycker inte man behöver skämmas alls.

——

Andra bloggar om feminism, Bokhora, Hallongrottan

Hyllning till ursprungs-boktipset

Eftersom den här bloggens sidor som hittas i listen däruppe till skillnad från de egentliga inläggen inte pingas och inte syns i RSS-flöden tänkte jag stillsamt påpeka att jag gjort en liten sida om det Boktipset som jag lånat namnet ifrån. Varsågod: Boktipset – originalet.

Peter Pohl: Janne min vän

1985 när Janne min vän kom ut var jag sexton år. Det är gott och väl inom målgruppsspannet för Pohls så kallade barnböcker, men eftersom jag bytt över till vuxensidan på biblioteket upptäckte jag inte Peter Pohl förrän gissningsvis kring 25-årsåldern. Sen har jag haft mina Pohl-perioder, men de senaste tio årens produktion har jag helt oläst.

Riktigt när jag första gången satte tänderna i Janne min vän vet jag inte, men jag vet att jag läste snabbt – för snabbt, som vanligt. Oj oj oj vad jag missade. Upplösningen kom som en total överraskning. Att läsa om en bok är en helt annan upplevelse än att läsa för första gången. Jag vet ju hur det slutar, jag vet Jannes hemligheter, jag vet… så jag ser antydningarna, de som Jannes vän Krille anstränger sig så hårt för att lägga ihop till ett begripligt pussel. Jag var inte barn när jag läste den första gången, ändå blev jag till stor del stående med samma frågetecken som Krille. Hur mycket av det jag ser nu beror på att jag redan kan bokens handling, kan den rätt väl till och med, och hur mycket beror på att jag är inte bara vuxen utan inte längre ung?

Jag är inte bara äldre och förstår mera av Jannes liv och öde nu, jag bor också i Stockholm. Platsnamnen är inte längre bara ord. Jag förstår ungefär var någonstans i stan Jannes och Krilles gäng rör sig, jag förstår den skarpa gränsen mot förorten, och jag tror jag vet vilken trappa det var som Janne cyklade nerför. Nästa gång jag läser om den ska jag ha anteckningsbok bredvid och anteckna alla miljöer, och sen gå ut på Janne-vandring. Skildringen av 50-talets skola uppskattar jag på ett helt annat sätt idag. Miljöbeskrivningen är verkligen skarp.

Det här är en bok som jag länge velat ha i min bokhylla, men förra gången jag letade efter den var den slutsåld. Nu finns den igen, sen ett par år tillbaka. Inte en enda av Pohls böcker har jag ägt! Jag ska köpa på mig rubbet.

——
Boken på Peter Pohls hemsida, med länkar vidare. Andra bloggar om Janne min vän och Peter Pohl

Tage Danielsson: Samlade dikter 1967-1967

Tage Danielsson tillhör mina husgudar, inte minst för hans förmåga att på scenen leverera skarpsinniga ordvrängningar med den mest fåraktiga av uppsyner. Hans ”samlade dikter” (som givetvis inte är vad man brukar mena med samlade dikter utan något som skapats under avsevärt kortare tid) går på i ungefär samma ullstrumpor. Här och var hör man Tages röst genom texten, och kan se den oskuldsfulla minen hos en Tage som är dräpande rolig samtidigt som han låtsas att han är väldigt allvarlig. Samtidigt är han allvarligare än man kan tro, även i korta små verser som inte verkar ha så mycket tyngd i sig.

När jag började läsa Tage Danielsson fastnade jag först och främst för det korta och slagfärdiga. Små verser som

Stormaktstidens historia i sammandrag

Kung Karl den unge hjälte,
han stod i rök och damm,
han drog sitt svärd ur bälte.
Men han kom aldrig fram.

fastnade hårt i minnet – just den här tillhör dem jag fortfarande citerar då och då. Det finns två personer vars dikter jag i någon som helst utsträckning kan citera ur minnet – Nils Ferlin, och Tage Danielsson. Bägge skrev huvudsakligen men inte enbart formbundet och rimmat, stilsäkert och till synes enkelt. Vad gäller Tage tvekar jag ändå på att kalla hans alster poesi. Det här är väl ändå bara roliga verser… Tage själv driver hejdlöst med bilden av sig själv som poet. Förordet behandlar hans olika konstnärliga perioder, exempelvis den djupa perioden:

Jag gick helt upp i mitt arbete, åt inte, sov inte, lät skägget växa. Detta resulterade i fyra dikter: Att helt gå upp i sitt arbete, Att inte äta, Sömnlöshet och Varför konstnärer låter skägget växa:

När åskorna från livets strid
omskaka oss
har vi helt enkelt inte tid
att raka oss.

Jag fortsatte allt introspektivare med dikterna Varför jag skrev Varför konstnärer låter skägget växa, Varför jag skrev Varför jag skrev Varför konstnärer låter skägget växa och Varför jag skrev Varför jag skrev Varför jag skrev Varför konstnärer låter skägget växa.
Sen rakade jag mig. Jag får klåda av att vara djup.

När han använder klassiska diktformer som sonetter tar han ner stilen genom att använda vardagliga, absolut inte högtidliga ord, antingen på egen hand eller i blandning med det högtidliga för större effekt.

Sonett

För mig är poesi en sinnesfröjd.
Ett rymdskepp några galningar bemannat
och, för att göra natten till en grann natt,
sänt upp som stjärnebloss i himlens höjd.

En foxtrot som gör foxtrotören nöjd.
En nalle till ett barn som är förbannat.
En snickarglädje, en lövsågningsslöjd.
En lek med ord och tankar, inget annat.

För inga romarblanka stålcitat
går ändå upp mot vanligt vettigt prat.
Poeter faller fort i stridsattacker.

Den som vill slåss för sanning och för rätt
ska inte skriva en sån här sonett,
för den är inte sann. Men den är vacker.

Här och var finns glimtar till dagsaktuella saker, men alls inte på samma sätt som i hans dagsverser ur Arbetaren. Det är poesi för ett annat syfte än den mesta poesin, kanhända, rolig och eftertänksam och ordspänstig och väldigt mycket Tage. Faktiskt tror jag det är Tage Danielssons diktsamling som mest tydligt definierar vem han var, åtminstone för mig.

——
Andra bloggar om Tage Danielsson och poesi

Nord – norsk roadmovie på snöskoter

Jag kallade den för en norsk roadmovie på snöskoter. På dess egen sajt heter det ”en antidepressiv offroadmovie”. Jomar som miste sin käraste vid ett psykiskt sammanbrott åker norrut för att träffa henne och få se sin son, som nu hunnit bli fyra år.

Effekten när sköskotern som sätter av i ett gnistregn i en vägtunnel ackompanjeras av dunkande countrymusik är lite lustig. Snöskoter eller häst… varför inte? De vita snövidder han avverkar, först på skotern och mot slutet på skidor, får mig att tänka på och längta efter Vägvisaren, den norsk-samiska thrillerna från 1987. (Undras om man kan få tag i den någonstans.) Spontant skulle jag ha trott att den kärvt roliga, drastiska och lätt besynnerliga Nord med sin depressiva början var en finsk film, om det inte varit för språket. Jag tyckte om den. Mitt sällskap uppskattade den ännu mer, en av dem skulle till och med gärna se om den.

Imorgon onsdag är sista dagen att på Kulturhuset i Stockholm se de filmer som nominerades till årets upplaga av Nordiska rådets filmpris. Vann gjorde Lars von Triers Antichrist. Tyvärr har Kulturhuset tappat bort flera av visningarna i sitt program, men via biljettsajten hittar man allihop. Antichrist är slutsåld, till resten finns det i skrivande stund biljetter kvar. Det kostar 50 spänn, billigare kan man inte gå på bio och salongen i Bio Klara är rymlig och bra. Nord går idag onsdag klockan 15 och på torsdag klockan 19. De exemplar av filmerna som distribueras runt för denna typ av visning är textade på engelska, vilket blir lite bisarrt för en norsk film i Sverige. Jag upptäckte att om man skymmer textremsan med handen förstår jag norskan mycket bättre. Ja det är väl inte så konstigt att jag inte klarar av att koncentrera mig på norska och engelska samtidigt.

Ursula K. Le Guin: Four Ways to Forgiveness

Ursula Le Guin brukar ofta omnämnas som en feministisk författare. I just den här boken tycker jag hon förtjänar den titeln, men sådär i största allmänhet vet jag verkligen inte om jag ser så mycket feminism i hennes böcker. I de senare tillskotten till Övärlden, visst, men annars?

De flesta som skriver om Four Ways to Forgiveness verkar koncentrera sig på slaveritemat. På planeten Werel har ett mörkhyat folk besegrat och förslavat planetens mer ljushyade invånare, som sedan i generation efter generation betraktats som ägodelar och parats efter deras ägares önskemål. Bottnande i ägarnas önskan att bestämma över slavavkomman och hålla faderskapet anonymt, för givetvis blev det mycket blandbarn, uppkom en kultur där slavarna inte bara bodde avskilt på inhägnat område utan där också män och kvinnor bodde separat såväl bland slavar som hos de fria. Hur fria de fria kvinnorna var kan diskuteras, särskilt bland de högre samhällsklasserna. (Känns det igen?) När sedan slaveriets ok småningom kastas av hamnar de befriade kvinnorna raskt under de befriade före detta slavmännens styre, utan rösträtt, utan rätt att bestämma över sina egna pengar och sitt liv. Någon mer feministisk bok än denna har nog Le Guin aldrig skrivit, kanske inte heller någon som har mer gemensamt med vår värld och vår historia.

Av detta skulle förstås gå att göra en storslagen episk berättelse. Istället har författaren valt att göra fyra nedslag i människors liv, skildrat i fyra kortromaner eller långa noveller. Starkast är den sista, A Woman’s Liberation. I den får vi följa en kvinna från ett liv som skyddad husslav och mätress till matmor via bra många snäpp mer hänsynslös tvångsprostitution till frihet, kunskap och till slut frigörelse från det slavok som satt kvar inombords långt efter att slaveriet avskaffats.

Exakt vilka fyra vägar till förlåtelse som titeln syftar på blir jag inte klok på. De flesta av novellerna låter sin huvudperson få frid i någon typ av kärleksrelation, där människor trots allt klarar av att mötas över gränser och till trots de stereotyper som de förväntas leva upp till. Men förlåtelse? Förlåtelse för vad? Slaveriet, borde väl vara det som ligger närmast till hands. Om någon kan ge mig en tolkning av dessa fyra vägar till förlåtelse blir jag mycket tacksam.

Ursula Le Guin har nyligen fyllt 80, vilket Tekoppen verkar ha varit först med att påpeka. Undrar hur länge till hon kommer att skriva. Rimligen har hon inte så mycket aktiv tid kvar, men än så länge kommer det nya titlar så…

——

Andra bloggar om Four Ways to Forgiveness, Ursula Le Guin, science fiction, noveller, feminism, slaveri

Bokblogg, författaraftnar… det sluttande planet

Jag tror inte jag gett mig ut för att höra någon författare prata om sina böcker sedan – oj, det måste vara femton år sen, medan jag bodde i Sundsvall. Någon gång uppträdde Bodil Malmsten och läste sin poesi på Musikforum, minns jag. Men nu när jag i 40-årsåldern blivit bokbloggare ger jag mig plötsligt ut bland massor av medelålders tanter, en och annan man samt en handfull småflator för att höra Jeanette Winterson prata på Kulturhuset. Salen måtte rymma kring 700 personer, och det var fullsatt. Signeringskön efteråt räckte ända ut till dörren, och tog förmodligen nästan en timme för den stackars författaren att avverka. Man kan fråga sig vart detta sluttande plan ska leda. Årsabonnemang på Kulturhusets författaraftnar, med egen stol?

Att Jeanette Winterson ursprungligen fostrades till predikant märktes när hon som svar på en fråga ur publiken gjorde en lång salvelsefull utläggning om Ordens betydelse. Hon skulle ha blivit en bra pingstpastor. I övrigt pratade hon mest om sin nya bok – det är ju därför författare gör såna här turnéer, för att promota sin nya bok.

I övrigt var det jättetrevligt att träffa bokbloggarna snowflake, Holly Hock och Maria samt icke-bokbloggarna Mia och Daniel – en person som jag känner som kampsportsbloggare (nåja) dyker upp i anslutning till en bokbloggarträff! Sanslöst.

Snowflake har redan hunnit blogga om Wintersons prata.

——

.

Stig Ericson: Den röda vägen

Alltså historien är bra, det är inte det. Historien är mycket bra. Om jag inte läst Den röda vägen hade jag inte känt till ockupationen av Wounded Knee på 70-talet och säkert inte läst på om massakern vid Wounded Knee 1890. Den unge Frank Many Horses väg till sin identitet går via sprit, konst och småningom Wounded Knee. Han skildras väl, blir varken hjälte eller antihjälte – faktiskt finns inte just någondera i den här boken, vilket kanske är dess svåraste drag som just ungdomsbok.

Vad jag blir tokig på är författarens predikande. Med alltför korta mellanrum sticker han upp sitt tryne i texten för att berätta om historia, om hur indianerna skyfflats ihop på reservaten, hur de flesta unga indianer hoppar av skolan, hur många som blir suputer… om han skyfflat över allt det som han inte lyckades baka in i berättelsen till ett litet faktaavsnitt längst bak, skulle boken blivit mycket mycket bättre. Tänk om jag sluppit reta mig, då hade det här varit en riktigt bra bok. Kanske väl tydlig på ungdomsböckers vis, men när historien är bra brukar det gå utmärkt ändå.

Den röda vägen blev först ut av de ungdomens indianböcker som jag tänkte läsa om, och det var inget dåligt val. Den markerar gränsen mellan barndomens indianböcker som generellt sett skildrar den ädle vilden, moraliskt överlägsen de vita, och ett mer vuxet läsande av böcker som tecknar med mindre svart och vitt. Efter den här boken kunde jag aldrig riktigt gå tillbaka till de oskuldsfulla skildringarna av de goda indianerna. En liten, men inte helt betydelselös aspekt av att bli vuxen.

——

Andra bloggar om indianer, Wounded Knee, ungdomsböcker, Stig Ericson, Den röda vägen, 70-talet

Böcker som jag inte vet om jag har läst

Jag sorterar mina bokhyllor. För någon månad sedan sorterade jag ner böcker i olika kassar, sen kom de inte upp i hyllorna igen… det är vad som sker nu.

Det ska bli bokstavsordning, småningom. Just nu koncentrerar jag mig dock på att dela upp i läst och oläst – så har jag aldrig förut organiserat min bokhylla, men jag har kommit fram till att det nog är praktiskt. Därutöver finns kategorin facklitteratur. Gränsen mellan fack och skön är flytande; i mina skönlitterära hyllor ryms även biografier och annat smått och gott. I fackböckerna ingår rätt mycket gamla kursböcker som jag inte riktigt k­­an komma mig för att slänga. En del vill jag ju faktiskt ha kvar, en ordentlig kemibok är inte fel att ha… och böcker om proteinstruktur, inte kan jag kasta dem! Tänk om jag vill kolla upp… nånting. Nångång. Eventuellt.

Av nödtvång sorterar jag skönlitteraturen, den lästa och den olästa, efter storlek. Ett par hyllplan med pocketböcker samt annat som kräver lika lågt i tak gör så jag bättre kan nyttja mina hyllor. Sen borde jag nog skaffa en hylla till… i värsta fall får det stå dubbla rader pocketar ett tag, men det vill jag inte. Jag hatar dubbla rader. Jag har ett särskilt hyllplan med bookcrossingböcker också, som visst blev lite överfull… kanske dags jag crossar iväg lite, det har varit stiltje på bookcrossingfronten ett tag.

Sorteringen i läst och oläst har en nackdel: de böcker jag inte läste färdigt. I ytterst enstaka fall bestämde jag mig för att avbryta läsningen, men för det mesta blev boken bara liggande. Ska de in i lästa eller olästa hyllan? Störst bry får jag över böcker som jag köpte och läste för tio-femton år sedan, och som jag inte alls minns om jag har läst. Har jag? Förmodligen. De som jag läst men inte minns kan jag förmodligen leva utan, dem skulle jag kunna crossa bort. Men tänk om jag faktiskt inte läst alla?

Ett kors av stickor

När jag bläddrade bakåt i Snowflakes blogg, som jag inte ens kikat på under min blogglösa tid, hittade jag Ella Fitzgerald och bestämde mig raskt för att kontra med min favorit-folkmusikvideo. Håll till godo!

Hanna Wallsten: I hennes våld

Problemet med den här boken är väl egentligen att jag fick för stora förväntningar. När den inledande misshandelsscenen drabbade mig som ett slag i magen trodde jag verkligen att boken skulle bli både en stor läsupplevelse och verkligen förmedla något viktigt om misshandel i lesbiska förhållanden. Misshandelsförhållandet får dock inte behålla fokus, utan boken handlar främst om Malin, den misshandlade Felicias barndomsvän och/eller -kärlek, och hur hennes liv förändras när den sönderslagna Felicia dyker upp i det igen. Mot slutet frågar jag mig om det är den misshandlade Felicia som är ”i hennes våld”, eller om frasen mer ska tillämpas på Malin som ställer upp på hennes sida och försöker hjälpa henne. Är hon i så fall i den misshandlades våld, eller i misshandlarens?

Liksom författarens debutroman I närheten av solen slutar I hennes våld konstigt och action-aktigt, på ett sätt som inte alls stämmer överens med den i övrigt tämligen realistiska stilen. Jag suckar lite och undrar om inte någon kan lära Hanna Wallsten att sy ihop en historia utan att behöva ta till överdramatiska märkligheter… okej okej, jag skulle säkert inte kunna göra det bättre själv. Men det känns så onödigt. Den märkliga slutscenen är visserligen förberedd redan i bokens första kapitel – ”ligger det en pistol på bordet i första akten”, och så vidare – men det känns så onaturlig att jag vill kasta boken tvärs över rummet.

Nej jag menar inte att skriva en sågning. Så illa är det inte. Jag är mest bara besviken eftersom det började så bra.

——-

Andra bloggare om I hennes våld, Hanna Wallsten

Efter bokbloggarstiltjen

Vad gör man efter bokbloggarstiltjen, när man läst vidare men inte bloggat? Försöker man snoka upp alla böcker man läst och trots allt skriva något om dem… eller får det vara?

Det får vara. Någon titel kanske jag skriver om, i de fall jag snavar över boken och vet vad jag vill skriva om den. Annars får luckan vara en lucka. Jag har ändå aldrig tänkt att bloggen på något vis ska representera hela min läsning.

Jan Guillou: Men inte om det gäller din dotter

Enligt efterordet har Guillou i och med denna bok skrivit allt han har att skriva om det heliga kriget, alltså den kristna världens kamp mot den muslimska. Kontentan är kort och gott att stor del av terrorismen från den muslimska sfären finansieras av Saudiarabien, ett land som har de allra bästa relationer med det USA som påstår sig föra krig mot terrorismen. Jag får lust att leta rätt på mer information om det här, det låter ju bisarrt men inte alls otroligt. Därmed har författaren uppnått sitt syfte, och kan åtminstone vad gäller mig vara nöjd med vad han åstadkommit.

Som läsupplevelse är Men inte om det gäller din dotter ganska medelmåttig. Figuren Hamilton har inte samma lyskraft som i de tidiga böckerna om Coq Rouge, och Erik Ponti blir alltmer skamfilad som hjälte i takt med att han låter sig nyttjas för andras, och inte minst bekanten och snart även vännen Hamiltons syften. Större delen av boken går ut för att bygga upp bakgrunden så att scenariot kan utspelas med de personer på de positioner författaren behöver, och actiondelen på slutet med fritagning av dotter är ganska platt. Det skulle kunna vara spännande, men det hade krävt lite mer detaljerat berättande. Jag har dessutom fortfarande lika svårt att köpa Pierre från Ondskan som dekorerad överste från Främlingslegionen. Det liknar mest av allt ett övergrepp på en gammal romanfigur från författarens i särklass bästa roman. Någonstans kan det väl inte riktigt vara värt det.

En gång i tiden tänkte jag mig att min blogg enbart skulle handla om böcker jag verkligen rekommenderar. Till dessa hör inte denna Guillos sista actionthriller om vår relation till den muslimska världen. Sen stoppade jag in en kategori för antirekommendationer, men faktiskt kvalar den inte in där heller. Guillou har verkligen skrivit bättre böcker, men så usel är den inte. Återstår en liten läsarrapport: jag har läst den, den var okej men jag kommer inte att läsa om den. Guillos spion- och spänningsromaner är ungefär som en påse lösgodis, man är inte jättenöjd när man är färdig med den men man kommer ändå att köpa en ny påse, säkert med lika mycket i…

——

Fler bloggare om Men inte om det gäller din dotter

Vibeke Olsson: Molnfri bombnatt

Molnfri bombnatt lider av samma lätt sentimentala drag som så många av Vibeke Olssons böcker. Det är synd. Om ett par av de sentimentala stråken amputeras bort skulle boken bli strålande. Nu blir den en blandning av bra, fascinerande och mellan varven lätt irriterande, litegrann som när Idol-deltagarna som uppmanas att visa mer känsla tar i så de nästan spricker. Ändå är inte berättelsens vändningar orealistiska, inte med tanke på var och när de utspelas. Tyska Hedwig som var ung under andra världskriget berättar sin historia mot bakgrund av att svenska nazister går på gatorna och ropar Sieg Heil, och hennes invandrade hemsamarit blir misshandlad av nynassar. På många sätt är Molnfri bombnatt en mognare version av författarens ungdomsalster Ulrike och freden, dock med skruvarna åtdragna ett par varv till.

Hedwigs älskade SS-man Wilhelm blir bokens centrala figur. Som kvinna genomlider Hedwig kriget så som det drabbar civilbefolkningen medan Wilhelm tjänstgör i Auswitsch. Häri ligger bokens genialitet, och som vanligt är det geniala enkelt. Visa en nazist och SS-man som utför hemska handlingar, även om de mest utförs bakom ett skrivbord, och visa att han också är en mänsklig människa som andas, älskar och lever, och super och gråter över vad han utför och över vad han vet händer med judarna. Visa en människa i ett maskineri istället för ett monster, och vår mytologi kring de onda nazisterna faller i bitar. Kvar får vi… ja, vad?

Hedwig plågas resten av sitt liv av att hon visste vad som hände men inget gjorde åt det. Plågan förefaller närmast överdriven, för vad kunde hon rimligen ha åstadkommit? Så ytterligt sällan som någon riskerar något för en annan människa, varför skulle hon? Skulle du ha gjort något? Skulle jag? Förmodligen inte. När vi vet att ytterst få av oss skulle gjort något annat än att fylla vår roll som kugge i maskineriet och i övrigt försök rädda sitt eget skinn genom krigets vedermödor med bombanfall och brist på allt, har vi då fortfarande rätt att kritisera?

Efter kriget hamnar Wilhelm i amerikanskt förvar, och ska ställas inför rätta. Man pratar om tio, kanske tjugo års fängelse, och Hedwig är rädd att han ska avrättas. Ändå är det så plågsamt klart att när hjulen väl börjat rulla finns det inte många val han kunnat göra som givit annat resultat. De som dömde hans likar, hade de i hans sits gjort samma sak som han? Förmodligen. Är det då rätt att döma den som bara lyder order? Som Stanley Milgram har visat är auktoritetens makt stor. Vi behöver inte ens hotet om att själva bli arkebuserade för att kunna utföra illdåd, bara en auktoritet som pekar ut vägen och säger: det här är rätt, du kan inte dra dig ur utan att konfrontera mig. Alltså kräver vi av människor något som strider mot något mycket grundläggande i hur vi fungerar. Vi kräver att var och en ska kunna ansvara för sina handlingar, somtidigt som vår programmering säger att vi mest bara ska lyda. Någonstans förefaller det inte riktigt rätt. Samtidigt förstår jag inte hur vi skulle kunna göra annorlunda.

Jag har länge tänkt läsa om och blogga om Milgrams bok om sina lydnadsexperiment, Obedience to Authority. Det börjar nog snart vara dags.

Jodå… jag lever.

Ni som undrar om Boktipset plötsligt gått och avlidit: jag har en viss förståelse för frågan. Nej, men sommar och semester och jobb och mycket annat satte käppar i hjulet – och sen har det väl känts ganska motigt att ta itu med något som fått vila så länge. Jag har läst flera bra böcker jag vill skriva om, risken är bara att jag hunnit glömma så mycket av dem att det inte blir så bra bloggat.

Jag vill be er som förgäves väntat på svar på kommentarer om ursäkt. Och så vill jag peka på min lilla gästbok. Skulle jag bli så här frånvarande någon gång igen – jag hoppas inte, men om – så är gästboken platsen för mer personliga kommentarer till mig. Det gäller även i normalfallet förstås… men kollar jag inte av något annat på min blogg, ska jag åtminstone hålla koll på min gästbok. Det lovar jag.

Lian Hearn: Brilliance of the Moon

Sista delen i den ursprungliga trilogin om klanen Otori blev den bästa. Som sig bör, kanske, när en historia knyts ihop. Trilogin knyts ihop i lyckligt slut, förstås, med spådomen att Takeo ska dö för sin egen sons hand som ett avlägset hot.

Hearn har valt ett intressant språk för att beskriva japanska fenomen. En text som kryddas av termer som bushi, ronin, ninja, kimono och sake blir automatisk lite exotisk. Här kallar författaren folks kläder för ”robe”, vilket på svenska väl närmast blir klädnad, människorna dricker ”vin” utan närmare specificering, och den japanska krigarklassen beskrivs helt utan japanska glosor. Om det är ett plus eller ett minus är nog en smaksak – är man fallet åt Japan-exoticerande tycker man nog att det är ett litet minus, men jag tror nog det för historien och människorna lite närmare. Kanske lite mer japansk rekvisita sminkat över bristerna – jag tycker människorna är lite platta och endimensionella. Takeos dilemma med hans blandade ursprung från de Gömda, krigarklassen och Släktet och de oförenliga kraven från tre håll är är en smart story men han själv förblir en hjältefigur med luddiga konturer. Vixxtoria kommenterade att hon tyvärr läste böcker med för långt mellanrum, så hon hann glömma för mycket av personerna. Jag tror faktiskt att boven här heter svag personskildring.

Snyggt originalomslag.

Ända från den första delen av Sagan om klanen Otori har jag irriterat mig lite på att kristendomen genom de Gömda får posera som den ”goda” ideologin. De Gömda får lära sig att inte döda, och enligt deras religion är alla människor lika mycket värda – ett starkt hot mot den japanska feodalismen. Det här är lite märkligt eftersom kyrkan och den europeiska feodalismen gick hand i handske, men kanske den kristna religionen faktiskt uppfattades så i Japan? Något skäl måste det ju ha funnits till att de kristna blev så hårt förföljda. Helt klart har kristendomen potential som underdog-religion… fram till det ögonblick då den lierar sig med makten och blir samhällsbärande. Det kanske är en del av kristensomens framgångssaga, att den fungerar så bra både som uppstickarreligion och som en del av en maktapparat.

Visst är det märkligt att jag klagar så mycket på böcker som jag ändå fortsätter läsa? Det finns en magi i Sagan om klanen Otori. Den funkar. Jag tycker bara det är synd på en så bra historia, att den inte fick bli ännu bättre.

På engelska Wikipedia snubblar jag över vad som förmodligen är originalomslaget. Bah, det är ju samma design som på den svenska snygga pocketutgåvan! Varför man överger den omslagsbilden till förmån för slaskiga kompositioner av kvinnoansikten och knivar övergår mitt förstånd.

——

Andra bloggar om Brilliance of the Moon, Under lysande måne, Sagan om klanen Otori, Lian Hearn, fantasy, Japan

Inför blogguiden i VI läsers septembernummer

Vilka är ni, mina medbloggare som också blev tillfrågade om medverkan i den bokbloggsguide som kommer att ingå i VI läsers septembernummer?

Jag kan ju inte riktigt smälta att jag blev tillfrågad. Kanske de blandade ihop mig med stora och välkända Boktipset.se :P för annars kan jag verkligen inte förstå varför. Försökte de möjligen nischa in mig som HBT-bokbloggare? I så fall, ve och fasa! och tack och lov att jag tackade nej. Fast egentligen lutar jag mest åt att det var ett misstag från första början som gjorde att de frågade mig. Det finns så många bokbloggar som är större och mer betydelsefulla än min.

Såå, har ni blivit tillfrågade eller inte? Skriv och berätta, så kanske jag möjligen kan urskilja någon typ av mönster (eller inte).

——

Andra bloggar om bokbloggosfären, VI läser

Bokus-paket: låtsas-Japan och indianer

Jag lär ju läsa hela Sagan om klanen Otori, så jag köpte de titlar jag har olästa på Bokus – på engelska, så får vi se vad jag tycker om det. När jag ändå höll på stoppade jag på mig Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson, kanske med baktanken att om Jonathan Littell är för tung för mig att riktigt uppskatta så ska jag väl orka med Olsson. Bägge handlar ju om människor på fel sida i andra världskriget. Tänk om man kunde förmå Olsson att skildra någon som verkligen själv utför de riktigt onda handlingarna. Hon har ju snuddat vid det här temat ända sen ungdomens böcker om Ulrike, kanske det snart är dags att bita ordentligt i det äpplet?

Två av min barndoms/ungdoms indianböcker köpte jag också på mig, i engelskt original: Margaret Cravens I Heard the Owl Call My Name (Jag hörde ugglan ropa mitt namn) och Lois Lenskis Indian Captive: The Story of Mary Jemison (Indianernas fånge). Den sistnämnda är jag inte helt säker på att jag fick tag i rätt bok, dock. Det finns flera böcker om vita barn som tillfångatas och adopteras av nordamerikanska indianer, som hämnd och som ersättning för barn som dödats av vita.

Det var mina funderingar kring barndomens läsning och min barndoms bibliotek som fick mig att börja tänka på min barndoms indianböcker, och leta rätt på ett par av dem för att läsa om och stoppa i bokhyllan. Det kommer ett blogginlägg om dem, så småningom. Kanske jag först läser om de här två, kanske inte.

——

Andra bloggar om köpa böcker, Sagan om klanen Otori, Vibeke Olsson, Molnfri bombnatt, indianböcker, barnböcker

Lian Hearn: På kudde av gräs

Nej, det blev inte så att jag läste del två i Sagan om klanen Otori på engelska. Jag befann mig på stan, hade en och en halv timme att fördriva och en Akademibokhandel i närheten… då blev det så här. Första delen var bättre översatt. På kudde av gräs innehåller ett par översättargrodor, men inte mer än normalt.

Det händer mer i den här boken än i den första. Kaede tuffar till sig rejält – skönt, Otsu-liknande kvinnotyper orkar jag inte riktigt med. Historien är bra, men jag tycker fortfarande den är lite lite tunt berättad – att figurerna blir typer snarare än personer av kött och blod.

Jag undrar lite över att serien brukar kallas Sagan om klanen Otori, inte Sagan om Takeo av Otori-klanen eller något liknande. Namnet utvisade att Takeo givetvis skulle komma att kräva sin rätt som Otoris arvinge, men för mig låter det som en släktsaga inte en berättelse som fokuserar på en enda person samt hans älskade. I sista delen ska den där profetian uppfyllas, förmodar jag. Fem slag, varav Takeo förlorar ett, och hans rike ska bli stort och mäktigt. Det är en bra profetia, det där – tillräckligt vag för att slutet ska kunna bli både dra och dåligt. Faktiskt tror jag det är mörkret som lyfter den här serien; lyckliga slut kan man inte räkna med.

Visst ska jag läsa del tre – och fyra och fem, trots att så många säger att de är sämre.

Tillägg: Aj katten! Boken heter förstås På kudde av gräs, inget annat.

——
Andra bloggar om boken på knuff.se/boecker. Andra bloggar om Lian Hearn, Över kudde av gräs, Japan, fantasy

Lustläsning? Näe… inte just det här

Två långa kapitel har jag kommit igenom, 400 sidor av 900.

I första kapitlet av Jonathan Littells De välvilliga är huvudpersonen Max Aue med vid avrättningen av tusentals judar i Ukraina. I det andra är han i Stalingrad (nuvarande Volgograd), där en bit av den tyska armén blivit instängd med fiender på bägge håll. Där blir han skjuten, och via hans feberdrömmar färdas vi in i kapitel tre.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker romanen är tråkig. Den är relativt lättläst så länge man accepterar att man inte riktigt hänger med; så gott som varje sida är kryddad med termer och förkortningar för truppenheter, avdelningar inom underrättelsetjänst och säkerhetstjänst och lokal polis och samarbetsmän. Boken har en ordlista bak, helt nödvändig för den som verkligen vill hänga med. Jag hoppar över och tycker det blir tråkigt.

Jag kommer att läsa ut den, för jag vill se om jag hittar något av det genialiska med boken som exempelvis SvD talar om. Så här långt är jag dock skeptisk.

——

Andra bloggar om Jonathan Littell, De välvilliga

Annika Ruth Persson: Du och jag, Marie Curie

Jag brukar vara anhängare av teorin att bra ungdomsböcker kan läsas även av vuxna. Om det axiomet är sant, är Du och jag, Marie Curie en halvtafflig ungdomsbok för den håller inte riktigt för mitt 40-åriga jag. Kanske den håller för tonåringar? Jag skulle tro det, men jag vet inte.

Boken är lite för enkel, inte helt endimensionell men utan större djup. Två saker får den att bränna till, två saker utan vilka jag skulle döma ut den som rätt och slätt tråkig. Den ena är hur huvudpersonen Jenny hela tiden får smyga med sin kärlek och aldrig får den bekräftad av omvärlden, i skarp kontrast med hur kärlek brukar behandlas i vår kärleksfixerade kultur. Mot slutet av boken funderar hon kring de regler som finns för kärleken som hennes förälskelse inte följer varför den inte kan erkännas av omgivningen, men förloppet fram till dess är starkare.

Den andra är kärleksföremålet Filippa, som sviker Jenny för en kille. Är Filippa inte beredd att ta konsekvenserna av sin lesbiskhet, undrar jag. Försöker hon spela hetero, eller är hon en sån där läskig bisexuell, en sån där som riktiga flator ska akta sig för… en sån som alltid kommer att svika dig för en man när det gäller, eftersom det i samhällets ögon är så mycket lättare att vara hetero och du får den där bekräftelsen av omvärlden som du inte får med en annan tjej. På den punkten ger boken inga svar, och jag kan tänka mig att olika läsare tolkar Filippa väldigt olika.

Kanske det är så att riktigt riktigt bra ungdomsböcker kan läsas även av vuxna, men att det förutom de riktigt riktigt bra finns plats även för bra ungdomsböcker och kanske till och med för de som bara är ganska bra? Jag kan livligt föreställa mig att Du och jag, Marie Curie är guld i händerna på tonårsflator, och i rent upplysningssyfte fyller den säkert en funktion i vilken bokslukande tonårings diet som helst. (Tonåring betyder här ”tonårstjej”, förstås. Killar läser som bekant inte böcker om tjejer, och det gäller säkert även tonårsbögar.)

——

Andra bloggar om Annika Ruth Persson, Du och jag Marie Curie, lesbiska böcker, kärlek

Toni Morrison: Jazz

Historien berättas liksom bakåvänt. Grundintrigen får man klart för sig redan efter ett par sidor: Violet som försörjer sig som hårfrisörska har en man som heter Joe, som varit otrogen med en ung tjej och sedan skjutit samma tjej till döds. Sedan skildras personerna över några kapitel, på ett sätt som inte för handlingen mycket framåt. Mordet låter mest som sånt som sker i Harlem, där den vite mannens lagar inte gäller. Bedrövligt men ofrånkomligt, lika ofrånkomligt som att tonåringarna har ihjäl varandra med kniv. Ingen orkar ens blanda in polisen.

Efter halva boken börjar Morrison istället berätta om Violets och Joes föräldrars historia sant hur Violet och Joe möttes och blev ett par, och om deras liv ihop. Härmed anas ett varför, som förklaring till att Joe dödade flickan Dorcas.

Fungerar det? Ja, det fungerar. Jag vill gärna tro att jag skulle tyckt än bättre om den om jag haft engelska som modersmål, så jag kunnat hänga med i alla svängar. En mening som

When she woke up, her husband had shot a girl young enough to be that daughter whose hair she had dressed to kill.

kräver hela kontexten för att över huvud taget bli begriplig. Bitvis går saker mig förbi, men mellan varven, och hur händelseförloppet som i början är så svårbegripligt får något av en förklaring – ja, det här är bra, fast början var lite trög.

Som sagt ska jag låta bli att googla på och läsa om boken i förväg, nästa gång jag ger mig på en Morrison. Jag ser inte de jazzelement i berättarstilen som ska ha givit boken dess namn, och då klarar jag mig hellre utan den typen av upplysningar.

——
Andra bloggar Toni Morrison, Jazz, Harlem

Kråkguldet och Huset Silfvercronas gåta: polska och visa

Minns ni signaturmelodierna? Kråkguldet hade två, dels en polska spelad på fiol och dels en sjungen liten visa: Allt är inte guld som glimmar. Huset Silfvercronas gåta hade bara en sång med två verser som jag mindes i många många år efter att serien visats, men nu kan jag bara brottstycken. Huset Silfvercrona finns numera på DVD, men jag tror jag låter bli att se den… tämligen säkert är mitt barndoms minne av den starkare. Konstigt förresten att inte den serien nämns när folk ska skälla på 70-talets vänstervridna barnprogram, klassförtryck var ju dess genomgående och stora tema mycket mer än i till exempel Ville Valle och Viktor.

Kråkguldets polska önskar jag att jag kunde. När den visades första gången -69 var jag väldigt liten, jag måste ha sett någon av 70-talets reprisomgångar. Senare läste jag boken men tyckte inte den var så fascinerande. Över huvud taget tror jag nästan vinjetten var det starkaste i Kråkguldet, med bilder från en översnöad gammal gruva och så den suggestiva polskan. Hur bra skulle de här två serierna varit utan sina signaturmelodier? De skulle i vart fall inte stannat tillnärmelsevis lika bra i mitt minne utan. Även Den vita stenen förknippar jag starkt med sin vinjett och signaturmelodi. Man ville se hela vinjetten, annars liksom missade man början. Ändå är den vinjetten så sanslöst enkel, Fia/Fideli vänder och känner på sin vita sten mot en bakgrund av gröna buskar som rör sig så det ser ut som att hon går i en park. Det är pianospelet som gör den.

För övrigt var jag helt övertygad om att det hette Slottet Silfvercronas gåta, och blev tvungen att googla för att förvissa mig om att jag hade fel.

——-

Andra bloggar om barnprogram, Den vita stenenKråkguldet, Huset Silfvercronas gåta, signaturmelodier

John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in

Skräckisar är inte min grej. Inte den här boken heller. Jag är den som brukar titta bort när det kommer äckliga eller skrämmande scener på bio och på TV, så självklart skummar jag förbi beskrivningar av vad koncentrerad syra gör med ett mänskligt ansikte… jag vill inte läsa sånt. Och nä, då ska man nog inte läsa skräckromaner.

Nu är väl inte det här någon helt renodlad skräckroman, kanske. Historien som sådan blir ganska spännande, men är det inte lite lite konstigt när själva vampyrgrejerna blir så mycket mindre läskiga än mobbningstemat att det blir mobbarna som får stå för den stora gastkramande finalen?

Det där temat att vampyrer måste be om lov för att få komma in undrar jag vem som uppfunnit. Tillhör det gammal vampyrmyt, eller är det ett modernt tillskott – av Lindqvist eller av någon annan? Jag kommer att tänka på filmen Robin Hood, Prince of Thieves. I den fanns en figur som jag inte kände igen från böcker och berättelser om Robin Hood, men däremot från en ganska drömsk engelskproducerad TV-serie som nu har ett antal år på nacken. Där fanns en relativt vek långhårig Robin, mytiska figurer som djurguden Hearn och Damen i sjön, och bland Robins män en svartlockig och svartklädd figur som var skicklig krigare. I Prince of Thieves låter man Robin stifta bekantskap med honom i det heliga landet, men vilken hans historia var i TV-serien har jag ingen aning om för jag såg den inte från början. I alla fulla fall är jag övertygad om att Hollywood-filmen lånade figuren från den engelska TV-serien, och i framtiden är han väl en lika självklar figur i Robin Hoods bipersonsgalleri som Broder Tuck. Vampyrers bön om att få komma in är kanske något liknande nytillskott till gammal myt, tänker jag.

Jag har köpt en Lindqvist till och jag lär läsa den, men om jag inte tycker bättre om den än om Låt den rätte komma in tror jag att jag avstår från vidare lindqvistande och lägger min tid och mina pengar på annat.

——
Boken på knuff.se/boecker. Andra bloggar om John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in, vampyrer, romaner, skräck, Robin Hood

Min mor och bibliotekarieyrket

Alla barn har visst jämt en massa drömmar om vad de ska bli när de blir stora – alla utom jag. Jag visste aldrig vad jag skulle svara på den där dumma frågan som vuxna alltid skulle ställa, ”Vad ska du bli när du blir stor?” Varför skulle de alltid fråga så där, det var bara jobbigt. Möjligen hittade jag ibland på och sade samma sak som andra tjejer i samma ålder, flygvärdinna var yrket på modet ett bra tag minns jag medan killarna ville bli brandmän och liknande.

Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Eftersom jag inte kunde komma på något som dels verkade intressant och som jag dels trodde att jag dög till (jag hade ganska låga tankar om mig själv på den tiden) gick jag länge och drog i hemtjänst och andra lågbetalda så kallade okvalificerade kvinnoyrken tills jag till slut började plugga, delvis bara för att något måste man ju ändå bli. Jag började en civilingenjörsutbildning, men avbröt. Jag läste en biologisk utbildning, jag var doktorand i ett par år, men kraschlandade med dunder och brak. Jag vill inte jobba i labb. Min utbildning är så gott som enbart användbar till forskning, och alltså för mig ganska värdelös.

Jag har lärt mig att livet inte blir som man tänkt sig. Å andra sidan har jag också lärt mig att livet ändå blir, på något sätt, och jag är en mycket gladare och mer harmonisk människa idag än jag någonsin varit trots att jag åter jobbar i lågavlönade kvinnoyrken och inte riktigt vet vad jag ska göra av resten av mitt liv.

Det är först nu när jag läser alla dessa bibliotekariers bloggar som jag kommer ihåg att jag hade en idé om vad jag skulle kunna jobba med. Någonstans omkring tioårsåldern tyckte jag att det verkade jättebra att jobba på bibliotek och hantera böcker hela dagarna. Förmodligen måste jag någon gång på den där frågan ha svarat ”bibliotekarie”, eftersom min mamma tog sig tid att förklara för mig att det var så vansinnigt lång utbildning till det och knappast värt det. På den tiden var jag ett lydigt barn som nogsamt slog bibliotekarieyrket ur hågen, trots att ingen annan bild av framtida yrke infann sig i dess ställe.

Den mamma som sade detta till mig gjorde det i all välmening. Själv hade hon siktat in sig på humanistisk linje helklassisk variant med både latin och grekiska, när allt prat om det stora humanistöverskott som skulle bli i en framtid när enbart naturvetenskaper efterfrågades fick henne att sadla om för att kunna läsa matematik på universitet. Hon jobbade många år i ett yrke delvis baserat på hennes naturvetenskapliga studier som hon trivdes bra med.

Mina föräldrar skilde sig, som så många andra. Småningom ville min mamma flytta till en mindre ort för att kunna flytta ihop med sin blivande nye man, och på den orten gick inte att få jobb inom hennes bransch. Efter många funderingar på hur hon skulle kunna sadla om tog hon jobb på – biblioteket. Inte som bibliotekarie förstås, men i alla fall. Hon fick gå ner i lön förstås, men fick väl tillgodoräkna sig goda datorkunskaper och allmän arbetslivserfarenhet. Vid det här laget var hon less på att veckopendla, och ekonomin blev säkert bättre trots lönesänkningen eftersom hon kunde göra sig av med övernattningslägenheten inne i staden.

Jag tror inte hon har det blekaste minne av att jag någonsin knystat om att jag ville bli bibliotekarie.

——

Andra bloggar om bibliotekarie, föräldrar, yrken, framtidsdrömmar

Borde jag byta namn på bloggen?

Sedan jag skaffat den här bloggen har Bonniers gått och lanserat boktipset.se med buller och bång. Jag håller med Bonniers – Boktipset är ett bra namn. Som det är nu undrar jag dock om inte en del människor kommer till min blogg, som egentligen är ute efter något helt annat. Jag får in en hel del trafik från bokbloggar.nu (.nu, .nu, .nu, inte .se som jag skrev förut) och jag undrar – hur många av dessa går in på ”boktipset” – min blogg – eftersom de har för sig att det är något stort som de hört talas om? Trafik som kommer fel är inte bra trafik. Jag vill ha läsare som gillar min blogg, inte felsurfare.

Som en följd av namnförvirringen tar de flesta bloggare som på på sin blogg kommenterar något jag skrivit med underrubriken i min bloggs namn, och kallar den för Boktipset – ni na ni na ni nanna. Det funkar, absolut. Mitt nick i bloggosfären är ”kontakt”, vilket har att göra med min förstablogg om kontaktsporter – och därmed finns det tre namn kring mig och min bokblogg. Kanske det är lite mycket. Kanske jag borde minska ner det till två, genom att ta bort Boktipset och kalla bloggen för bara Ni na ni na ni nanna?

Upprinnelsen till den här bloggen fanns på ett webbcommunity där jag hasplade ur mig ett gäng boktips. Till slut började jag tycka att det jag skrev var väl ambitiöst för att inte öppna upp det för fler än bara de som fanns på det där communityt, och jag gick över till att blogga. Ett tag skrev jag på bägge ställena, sen började det kännas som onödigt dubbelarbete och jag lade ner boktipsandet på communityt. På den tiden skrev jag bara om böcker jag rekommenderade, samt en och annan antirekommendation, men med tiden breddades mitt bokbloggande. ”Boktipset” är inte längre en helt bra beskrivning på den här bloggen. Å andra sidan har jag haft det namnet hyggligt länge nu, som sagt längre än Bonniers sajt…

Usch, jag vet faktiskt inte. Jag gillar ju namnet Boktipset men om folk redan idag identiferar min blogg mest på ni na ni na ni nanna så…

——

Andra bloggar om bloggande, boktipset.se, bokbloggar

Att bedöma boken efter ninjaomslaget

Grass For His Pillow: Ninja i röd camouflagehuva.

Samma bok, för den som föredrar blå ninja.

Mycket snyggare svenskt omslag, med svärd som lånats...

...från första delen Över näktergalens golv.

Böckerna om klanen Otori kostar mellan 36 och 42 kronor i pocket på Bokus om jag vill läsa dem på svenska, men på engelska kostar de mellan 71 och 112. Varför? Jag trodde böcker skulle vara billigare på ett språk där upplagorna blir mångdubbelt större! Otori-serien ska jag läsa på engelska ändå, så det så.

Synd bara att omslagen till de engelska upplagorna är så fula. Här flörtar vi inte med ninjamyter, nej nej nej… bah. Röda ninjor har väl bara funnits i C-filmer, men varför genera sig. Upplagan med den röda ninjan är på 306 sidor, väger 231 gram och kostar 99 spänn. Boken med den blå ninjan har något fler sidor och väger 320 gram, och kostar 80 kronor. De svenska omslagen är oerhört mycket snyggare, med ett japanskt svärd som genomgående tema på alla seriens delar. De engelska känns plastiga, billiga, B-utgåva (fast de kostar två-tre gånger så mycket). Jag tar den blå ninjan för den röda är så gräslig, men i största allmänhet undrar jag: när man köper böcker på nätet som finns i flera pocketutgåvor, vilken ska man välja? Den billigaste? I så fall borde man få det fulaste trycket på det mest genomskinliga papperet – men hur vet man att det inte är tvärtom? När man inte ser varan innan man köper den, finns dåliga möjligheter att välja efter sådana parametrar.

——
Andra bloggar om Grass For His Pillow, På kudde av gräs, klanen Otori, Lian Hearn, köpa böcker, bokomslag

Min barndoms bibliotek

Kårhusets översta våning med torn. Biblioteket låg i bottenvåningen.

Som liten lånade jag det mesta jag läste på bokbussen, som kom till centrum i vår lilla förort en gång i veckan. Som något större barn låg mitt bibliotek i ett gammalt stenhus på Köpmangatan i Sundsvall. Jag plockade hem kassvis med böcker, lämnade tillbaka dem någon vecka senare och kom hem med en ny dos. Några biblioteksböter fick jag aldrig på den tiden, för det hände aldrig att inte bokhögen tog slut innan lånedatum gick ut.

Jag gick nog och lånade böcker på barnavdelningen ovanligt länge, parallellt med vuxenavdelningen. På barnavdelningen lånade jag populärpsykologi samt tecknade serier: Mumin, Tintin, Asterix, Lucky Luke samt en och annan ungdomsbok. Det tog ett tag att bli hemmastadd på vuxenavdelningen. Att bara snoka runt i hyllorna och plocka på sig nästan vad som helst funkade ju inte, då kunde man få med sig de konstigaste saker hem. Till slut insåg jag att bibliotekarierna måtte anse att jag stannat i utvecklingen, som fortfarande gick på barnavdelningen och lånade serier.

Numera är kåken kårhus och jag har varit dit och fäktats, i stora salen och i husets källare. Det kändes lite märkligt. Jag har ju som en relation till det huset, och nu har jag använt det till något helt annat. Dumt nog kollade jag inte upp vad man numera använder gamla barnboksavdelningen till. Dumt – eller kanske bra. Jag vet inte vad jag skulle tycka om att se min barndoms förmedlare av mystik och verklighetsflykt omvandlad till skrotrum eller restaurangkök.

——

Andra bloggar om bibliotek, barndom, kårhus, Sundsvall