Boktipset försvann! kan någon säga hur?

Som fågeln ur sin bur.
Som isar när det våras,
som kärlek när den såras…

Äh.

Det är dags att lägga ner den här bloggen.

Jag läser mindre nuförtiden – och när jag läser böcker har jag inte längre någon automatisk lust att skriva om dem.

När jag framöver får oundviklig lust att skriva om någon bok så kommer jag att placera det inlägget på min huvudblogg, Kontaktsporter – som jag nyss gjorde med Lesley Downers Den sista konkubinen. Den boken får visserligen betraktas som nästan inom bloggens ämne… budogalningar brukar snöa in på Japan, mer eller mindre.

Jag gjorde två och ett halvt år som bokbloggare – okej, kanske två år som aktiv sådan, och skrev 202 inlägg mest om böcker men även ett par om filmer och annat kulturellt.

Borde man stänga av möjligheten att kommentera på en avslutad blogg? Inte än i alla fall. Vill någon säga hej då måste den ju få göra det, men till slut är det väl bara spam som dräller in. Då stänger jag kommentarsmöjligheterna, men inte förrän dess. På sikt kanske jag till och med raderar den här bloggen. Jag skrev den mest för samtalets skull. Inte allt jag skrev i den känns så beständigt, om vi säger så.

Hej då Boktipset!

Lista: De 100 mest förbjudna och motarbetade böckerna i USA

Va? USA, frihetens hemvist på jorden, förbjuder väl inte böcker?

Njaej, inte så. Men skolbibliotek rensar ofta ut en hel del, tydligen, och skolor gör upp listor på för barnen olämplig litteratur. American Library Association sätter ihop listor på de böcker som oftast kastas ut – ”most challenged books” är termen (jag medger att jag inte vet exakt vad den innebär). Jag tänkte mig en liten bokbloggosfärslista som kollar vilka av de här böckerna vi läst.

Rätt många av titlarna och författarna är hyggligt okända för oss här på andra sidan Atlanten. Ganska många av dem är ungdomsböcker som inte översatts, men andra namn hoppar man verkligen högt över. Jag länkar till engelska Wikipedia allt vad jag kan, för att i möjligaste mån reda ut vad det här är för författare och böcker. Jag har använt Wikipedia samt bibliotekskatalogen i Stockholm, den sistnämnda för att försöka hitta titlar på översatta versioner.

Det finns en lista över förbjudna klassiker också. Å andra sidan förmodar jag att det räcker med att ett enda skolbibliotek i hela USA kastat ut boken för att komma med på den, eller att en grupp galna kristna samlats för att under ceremoniella former bränna boken. Den samlingen av boktitlar är onekligen mer uppseendeväckande, men jag avstod ändå från den och tog istället topplistan.

De 100 mest förbjudna/motarbetade böckerna 2000-2009 (Top 100 Banned/Challenged Books: 2000-2009)

1. Harry Potter-serien, J.K. Rowling (Jag behöver inte räkna upp de svenska titlarna va?)
2. Alice-serien, Phyllis Reynolds Naylor. (Alice + Patrick = Sant, Alice – med huvudet fullt av kärlek, Alice, snart tretton, Alla utom Alice, Alltid Alice…)
3. The Chocolate War, Robert Cormier.
4. And Tango Makes Three, Justin Richardson/Peter Parnell.
5. Of Mice and Men, John Steinbeck (Möss och människor)
6. I Know Why the Caged Bird Sings, Maya Angelou (Jag vet varför burfågeln sjunger)
7. Scary Stories (bokserie), Alvin Schwartz
8. His Dark Materials (bokserie), Philip Pullman
9. ttyl; ttfn; l8r g8r (bokserie), Lauren Myracle
10. The Perks of Being a Wallflower, Stephen Chbosky (Wallflower : konsten att titta på)
11. Fallen Angels, Walter Dean Myers
12. It’s Perfectly Normal, Robie Harris
13. Captain Underpants (bokserie), Dav Pilkey. (Kapten Kalsipp)
14. The Adventures of Huckleberry Finn, Mark Twain. (Huckleberry Finns äventyr)
15. The Bluest Eye, Toni Morrison. (De blåaste ögonen)
16. Forever, Judy Blume
17. The Color Purple, Alice Walker. (Purpurfärgen)
18. Go Ask Alice, anonym (Fråga Alice)
19. Catcher in the Rye, J.D. Salinger (Räddaren i nöden)
20. King and King, Linda de Haan
21. To Kill A Mockingbird, Harper Lee (Dödssynden)
22. Gossip Girl (bokserie), Cecily von Ziegesar (Annabelle Vestry, pseudonym?). En rätt lång bokserie med titlar som Gossip Girl, You Know You Love Me, All I Want Is Everything, Because I’m Worth It med flera. (Gossip girl – bara i din fantasi, med flera.)
23. The Giver, Lois Lowry. (Den utvalde)
24. In the Night Kitchen, Maurice Sendak
25. Killing Mr. Griffin, Lois Duncan
26. Beloved, Toni Morrison. (Älskade)
27. My Brother Sam Is Dead, James Lincoln Collier
28. Bridge To Terabithia Katherine Paterson (Bron till Terabitia)
29. The Face on the Milk Carton, Caroline B. Cooney. (Saknad – Jennie 3 år)
30. We All Fall Down, Robert Cormier (Vandaliseringen)
31. What My Mother Doesn’t Know, Sonya Sones (Vad mina vänner inte vet)
32. Bless Me, Ultima, Rudolfo Anaya
33. Snow Falling on Cedars, David Guterson (Snö faller på cederträden)
34. The Earth, My Butt, and Other Big, Round Things, Carolyn Mackler
35. Angus, Thongs, and Full Frontal Snogging, Louise Rennison (Georgia Nicolsons dagbok)
36. Brave New World, Aldous Huxley (Du sköna nya värld)
37. It’s So Amazing, Robie Harris
38. Arming America, Michael Bellasiles
39. Kaffir Boy, Mark Mathabane (Kaffir Boy : en självbiografi)
40. Life is Funny, E.R. Frank
41. Whale Talk, Chris Crutcher
42. The Fighting Ground, Avi
43. Blubber, Judy Blume
44. Athletic Shorts, Chris Crutcher
45. Crazy Lady, Jane Leslie Conly
46. Slaughterhouse-Five, Kurt Vonnegut (Slakthus 5)
47. The Adventures of Super Diaper Baby, George Beard
48. Rainbow Boys, Alex Sanchez
49. One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Ken Kesey (Gökboet)
50. The Kite Runner, Khaled Hosseini (Flyga drake)
51. Daughters of Eve, Lois Duncan
52. The Great Gilly Hopkins, Katherine Paterson
53. You Hear Me?, Betsy Franco
54. The Facts Speak for Themselves, Brock Cole
55. Summer of My German Soldier, Bette Green
56. When Dad Killed Mom, Julius Lester
57. Blood and Chocolate, Annette Curtis Klause (Blod & choklad)
58. Fat Kid Rules the World, K.L. Going
59. Olive’s Ocean, Kevin Henkes
60. Speak, Laurie Halse Anderson (Säg något)
61. Draw Me A Star, Eric Carle
62. The Stupids (bokserie), Harry Allard
63. The Terrorist, Caroline B. Cooney
64. Mick Harte Was Here, Barbara Park
65. The Things They Carried, Tim O’Brien
66. Roll of Thunder, Hear My Cry, Mildred Taylor (Svart arv)
67. A Time to Kill, John Grisham (Juryn)
68. Always Running, Luis Rodriguez
69. Fahrenheit 451, Ray Bradbury (Fahrenheit 451)
70. Harris and Me, Gary Paulsen
71. Junie B. Jones (bokserie), Barbara Park
72. Song of Solomon, Toni Morrison
73. What’s Happening to My Body Book, Lynda Madaras
74. The Lovely Bones, Alice Sebold (Flickan från ovan)
75. Anastasia (bokserie), Lois Lowry
76. A Prayer for Owen Meany, John Irving (En bön för Owen Meany)
77. Crazy: A Novel, Benjamin Lebert (Crazy : roman)
78. The Joy of Gay Sex, Dr. Charles Silverstein
79. The Upstairs Room, Johanna Reiss (Det hemliga rummet)
80. A Day No Pigs Would Die, Robert Newton Peck
81. Black Boy, Richard Wright (Black boy: en berättelse om barndom och ungdom)
82. Deal With It!, Esther Drill
83. Detour for Emmy, Marilyn Reynolds
84. So Far From the Bamboo Grove, Yoko Watkins
85. Staying Fat for Sarah Byrnes, Chris Crutcher
86. Cut, Patricia McCormick (Sann smärta)
87. Tiger Eyes, Judy Blume
88. The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood (Tjänarinnans berättelse)
89. Friday Night Lights, H.G. Bissenger
90. A Wrinkle in Time, Madeleine L’Engle (Ett veck i tiden)
91. Julie of the Wolves, Jean Craighead George (Vargflickan)
92. The Boy Who Lost His Face, Louis Sachar
93. Bumps in the Night, Harry Allard
94. Goosebumps (bokserie), R.L. Stine
95. Shade’s Children, Garth Nix
96. Grendel, John Gardner
97. The House of the Spirits, Isabel Allende (Andarnas hus)
98. I Saw Esau, Iona Opie
99. Are You There, God? It’s Me, Margaret, Judy Blume
100. America: A Novel, E.R. Frank

Markeringar görs på valfritt sätt. Själv sätter jag fet stil på hela raden, både boktitel och författarnamn, om jag läst just den boken. Om jag inte läst boken men däremot något annat av författaren fetstilar jag författarnamnet. Om jag inte läst boken men sett någon filmatisering eller liknande kursiverar jag titeln. Och så får ni förstås väldigt gärna skriva nåt om respektive bok! alldeles särskilt om dem som vi andra kanske inte känner till… till exempel om ni förstår på vilket sätt boken skulle vara skadlig för barn. Kommentarerna markeras på något sätt så att de syns, t.ex. med kursivering.

Och så ber jag om en trackback hit eller en helt vanlig manuell kommentar, där ni länkar till er blogg… (Den här bloggen är numera så inaktiv så jag får verkligen hoppas att någon lite mer aktiv bokbloggare tar sig an projektet…. ping Vixx? Snowflake? Och så får jag ju hoppas att jag inte är sist i bokbloggosfären med den här idén. Jag hänger verkligen inte med.)

Här kommer min kommenterade och (i någon mån) fetstilade lista.

1. Harry Potter-serien, J.K. Rowling. Nix, inte läst en enda bok! bara följt med en kompis på ett par av filmerna. Men skälet till varför de finns med på listan är ju uppenbart: magi, svartkonst, allmänt okristligt.
2. Alice-serien, Phyllis Reynolds Naylor. (Heter på svenska saker som Alice + Patrick = Sant, Alice – med huvudet fullt av kärlek, Alice, snart tretton, Alla utom Alice och Alltid Alice.)
3. The Chocolate War, Robert Cormier.
4. And Tango Makes Three, Justin Richardson/Peter Parnell. Men oooh! Det är barnboken om de homosexuella pingvinerna som adopterade ett ägg! ”Based on a true story”! Men läst den har jag inte.
5. Of Mice and Men (Möss och människor), John Steinbeck. På grund av vulgärt språk, enligt Wikipedia.
6. I Know Why the Caged Bird Sings, Maya Angelou. (Jag vet varför burfågeln sjunger)
7. Scary Stories (bokserie), Alvin Schwartz
8. His Dark Materials (bokserie), Philip Pullman.
9. ttyl; ttfn; l8r g8r (bokserie), Lauren Myracle
10. The Perks of Being a Wallflower, Stephen Chbosky (Wallflower : konsten att titta på)
11. Fallen Angels, Walter Dean Myers
12. It’s Perfectly Normal, Robie Harris. Ett par andra böcker för barn om kropp, sexualitet, reproduktion osv. verkar finnas översatta till svenska, men den här hittar jag inte.
13. Captain Underpants (bokserie), Dav Pilkey. (Kapten Kalsipp)
14. The Adventures of Huckleberry Finn, Mark Twain. (Huckleberry Finns äventyr) Tydligen anklagas boken ibland för att vara rastisk, förmodligen mest eftersom ordet ”nigger” används på ett idag väldigt främmande sätt.
15. The Bluest Eye, Toni Morrison. (De blåaste ögonen)
16. Forever, Judy Blume
17. The Color Purple, Alice Walker. (Purpurfärgen) Det officiella skälet till ogillandet är förekomsten av våld, särskilt sexuellt kanske.
18. Go Ask Alice, anonym (Fråga Alice) Boken uppges vara en autentisk dagbok, författarnamn saknas (och därför är det hopplöst att hitta om den finns på svenska). Se kommentarerna!
19. Catcher in the Rye, J.D. Salinger (Räddaren i nöden) Jag har läst den, och förstod mig absolut inte på den. Men skadlig för barn?
20. King and King, Linda de Haan
21. To Kill A Mockingbird, Harper Lee (Dödssynden) Strålande och oerhört känd roman om ett justitiemord, där en svart man anklagas för våldtäkt.
22. Gossip Girl, Cecily von Ziegesar (Annabelle Vestry, pseudonym?) En rätt lång bokserie med titlar som Gossip Girl, You Know You Love Me, All I Want Is Everything, Because I’m Worth It med flera. (Gossip girl – bara i din fantasi, osv.)
23. The Giver, Lois Lowry. (Den utvalde)
24. In the Night Kitchen, Maurice Sendak
25. Killing Mr. Griffin, Lois Duncan
26. Beloved, Toni Morrison. (Älskade)
27. My Brother Sam Is Dead, James Lincoln Collier
28. Bridge To Terabithia, Katherine Paterson (Bron till Terabitia)
29. The Face on the Milk Carton, Caroline B. Cooney. (Saknad – Jennie 3 år)
30. We All Fall Down, Robert Cormier (Vandaliseringen)
31. What My Mother Doesn’t Know, Sonya Sones (Vad mina vänner inte vet)
32. Bless Me, Ultima, Rudolfo Anaya
33. Snow Falling on Cedars, David Guterson (Snö faller på cederträden) Roman om japanskamerikaner och deras juridiska ställning under och särskilt efter andra världskriget. Jag har läst om den flera gånger.
34. The Earth, My Butt, and Other Big, Round Things, Carolyn Mackler
35. Angus, Thongs, and Full Frontal Snogging, Louise Rennison (Georgia Nicolsons dagbok)
36. Brave New World, Aldous Huxley (Du sköna nya värld) Okej, och den plockas bort från skolbiblioteken därför att???
37. It’s So Amazing, Robie Harris
38. Arming America, Michael Bellasiles
39. Kaffir Boy, Mark Mathabane (Kaffir Boy : en självbiografi)
40. Life is Funny, E.R. Frank
41. Whale Talk, Chris Crutcher
42. The Fighting Ground, Avi
43. Blubber, Judy Blume
44. Athletic Shorts, Chris Crutcher
45. Crazy Lady, Jane Leslie Conly
46. Slaughterhouse-Five, Kurt Vonnegut (Slakthus 5)
47. The Adventures of Super Diaper Baby, George Beard
48. Rainbow Boys, Alex Sanchez
49. One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Ken Kesey (Gökboet)
50. The Kite Runner, Khaled Hosseini (Flyga drake)
51. Daughters of Eve, Lois Duncan
52. The Great Gilly Hopkins, Katherine Paterson
53. You Hear Me?, Betsy Franco
54. The Facts Speak for Themselves, Brock Cole
55. Summer of My German Soldier, Bette Green
56. When Dad Killed Mom, Julius Lester
57. Blood and Chocolate, Annette Curtis Klause (Blod & choklad)
58. Fat Kid Rules the World, K.L. Going
59. Olive’s Ocean, Kevin Henkes
60. Speak, Laurie Halse Anderson (Säg något)
61. Draw Me A Star, Eric Carle
62. The Stupids (bokserie), Harry Allard
63. The Terrorist, Caroline B. Cooney
64. Mick Harte Was Here, Barbara Park
65. The Things They Carried, Tim O’Brien
66. Roll of Thunder, Hear My Cry, Mildred Taylor (Svart arv)
67. A Time to Kill, John Grisham (Juryn)
68. Always Running, Luis Rodriguez
69. Fahrenheit 451, Ray Bradbury (Fahrenheit 451)
70. Harris and Me, Gary Paulsen
71. Junie B. Jones (bokserie), Barbara Park
72. Song of Solomon, Toni Morrison
73. What’s Happening to My Body Book, Lynda Madaras
74. The Lovely Bones, Alice Sebold (Flickan från ovan)
75. Anastasia (bokserie), Lois Lowry
76. A Prayer for Owen Meany, John Irving (En bön för Owen Meany) Har jag verkligen inte lyckats läsa något av John Irving? Jag kan i vart fall inte komma på något jag ska ha läst.
77. Crazy: A Novel, Benjamin Lebert (Crazy : roman)
78. The Joy of Gay Sex, Dr. Charles Silverstein Den behöver vi i alla fall inte grubbla på varför!
79. The Upstairs Room, Johanna Reiss (Det hemliga rummet) Jag är lite osäker, men jag tror att jag har läst den. En överlevarskildring skriven av en judisk kvinna som liksom Anne Frank som barn gömdes med sin familj, men till skillnad från henne överlevde.
80. A Day No Pigs Would Die, Robert Newton Peck
81. Black Boy, Richard Wright (Black boy: en berättelse om barndom och ungdom)
82. Deal With It!, Esther Drill
83. Detour for Emmy, Marilyn Reynolds
84. So Far From the Bamboo Grove, Yoko Watkins Ogillad eftersom den, helt icke-PK, inte nämner japanernas övergrepp mot vietnameserna. Men herregud, det är ju en självbiografisk skildring! Hon var barn! och vad visste hon om det… det var faktiskt den mest korkade motiveringen hittills.
85. Staying Fat for Sarah Byrnes, Chris Crutcher
86. Cut, Patricia McCormick (Sann smärta)
87. Tiger Eyes, Judy Blume
88. The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood (Tjänarinnans berättelse) Jag förstår inte ett ögonblick varför man vill skydda ungdomen från den.
89. Friday Night Lights, H.G. Bissenger
90. A Wrinkle in Time, Madeleine L’Engle (Ett veck i tiden)
91. Julie of the Wolves, Jean Craighead George (Vargflickan) De flesta av de här amerikanska ungdomsböckerna har man ju aldrig hört talas om, men den här har jag läst! och tyckte mycket om. Handlar om en tjej som försöker bli accepterad av en vargflock. För mig kändes den magisk. Bäst jag inte försöker läsa om den, då blir jag garanterat besviken.
92. The Boy Who Lost His Face, Louis Sachar
93. Bumps in the Night, Harry Allard
94. Goosebumps (bokserie), R.L. Stine
95. Shade’s Children, Garth Nix
96. Grendel, John Gardner
97. The House of the Spirits, Isabel Allende (Andarnas hus)
98. I Saw Esau, Iona Opie
99. Are You There, God? It’s Me, Margaret, Judy Blume
100. America: A Novel, E.R. Frank

När jag letat upp böckerna på Wikipedia har jag märkt att anmärkningsvärt många av böckerna är prisbelönta, på ett eller annat sätt. Och så är det uppenbarligen mycket lättare att hamna på listan om man skriver om svarta amerikaners eller andra minoritetsgruppers verklighet. Hur ska man annars förklara att underbara böcker som Dödssynden (To Kill a Mockingbird) och Snö faller på cederträden finns med?

Klart roligaste titeln på listan måste vara Fahrenheit 451.

Lite sårfyllda kroppar och läkande död, såhär i juletid

Sofia Karlssons platta med Dan Andersson-visor heter, liksom en av poetens diktsamlingar, Svarta ballader. Ändå lyckas hon väja för all svärta. Det är vackert, mycket vackert, och Karlssons arrangemang är underbara (ja det är hon som gjort dem. Man tror så lätt att en sångerska bara är ”sångerska”, men inte i det här fallet). Musikerna är, som någon skrev, ”folkmusiker som inte spelar folkmusik och jazzmusiker som inte spelar jazz”. Jazz, visa och folkmusik är en fruktbar blandning.

Men inte alla texter bör först och främst framföras vackert. Hur gammal ska Sofia Karlsson behöva bli innan hon törs ibland vara ful, lika ful som livet?

Se bara på det vackra leendet som i Sofia Karlssons och en hel hög med framstående svenska folkmusikers julkonsert fullkomligt lyser i frasen vid dukade bord och slädar vid grinden, men inte vet hur det ska hantera sårfyllda kroppar och läkande död. Och se hur hon vänder sig bort från publiken, när hon sjunger visans allra sista ord: ”Kamrat”. Ja, det är lite svårt att stå för det ordet ett tiotal år in på det 21:a århundradet men om man inte gör det, om man inte kan stå för ordet ens för visans skull när man sjunger den, då tycker jag att man ska låta bli Julvisa i Finnmarken. Dikten är trots allt utgiven samma år som ryssarna gjorde revolution.

Faktiskt föredrar jag Sven-Bertil Taubes version av samma sång, må vara att Ulf Björlins orkesterarrangemang är lite jobbigt överambitiöst. Taube är skådespelare – han kan framföra en text, och han vet att inte väja för svåra passager. Han verkar inte heller riktigt veta vad han ska göra av ordet ”kamrat”, men han försöker åtminstone inte krypa undan.

När jag googlar efter svenska vistexter brukar jag oftast hamna på Enn Kokks blogg, men just den här har han av något skäl missat. Dan Anderssons produktion ligger dock i sin helhet på Projekt Runeberg, och så även Julvisa i Finnmarken.

Julvisa i Finnmarken

Att sjungas vid bordet till mörkt öl.

För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop – och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.

När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.

(1917)

Hellre ninjor än spioner

Jag gillade Eric Van Lustbaders Ninja-böcker som kom på 80- och 90-talet. Ibland vill man sätta i sig skräp i form av snabbläst action med lite personskildring och lagom mycket mystik, ungefär på samma sätt som det är gott att svulla i sig en påse chips… Lustbader verkar inte känna Japan särskilt bra, mycket är påklistrat och oäkta – man behöver verkligen inte vara någon expert för att hitta stora fel om japanska traditionella företeelser, men hans ninjamystik kittlar rätt nerver hos mig.

Zero från 1987 är inte alls så kul. Jag har nog större tolerans för påhittade ninjaäventyr än för spionstories som är så uppenbart orealistiska. Skräpet måste smaka gott, trots allt.

Jag kan tänka mig att läsa om Ninja-serien, någon gång när andan faller på. Faktiskt tror jag att jag kanske aldrig läste den första, utan kom rätt in i bok två eller tre. Fast först vill jag nog läsa de sista två böckerna i sagan om klanen Otori.

Jan Guillous makt och vanmakt

Jag har grubblat i en vecka nu på vad jag ska kunna skriva om Jan Guillous yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt. Jag tycker fortfarande det är svårt. Jan Guillou är en av våra absolut mest kända journalister, och med IB-avslöjandet i portföljen blir hans skildring självklart värd att ta sig an. Men sen då?

Det är frestande att använda memoarerna som avstamp för att första och främst bedöma personen Guillou. Många har åsikter om honom och hans sätt att vara; de enda värre exempel på människor som provocerar många genom sin blotta uppenbarelse, medvetna provokatörer undantagna, är Thomas Di Leva och Kristina Lugn. Själv förstår jag inte riktigt irritationen på någon av de tre. Di Leva är flipprig, Lugn pratar släpigt och Guillou är lite stöddig – okej. Gilla läget och gå vidare.

Guillou idag skäms tydligen otroligt för sig själv som ung. Varför, frågar man sig. Vad är det som är så pinsamt? för inte kan det bara vara de finlitterära ambitionerna.

Någonstans har jag läst påståendet att det var Guillous och Marklunds Piratförlaget som dragit undan mattan under fötterna på utgivningen av smalare litteratur i Sverige, eftersom Piratförlaget betalar ut högre arvode till sina författare varför övriga förlag blev tvungna att följa med. Guillou ville inte betala för utgivningen av olönsamma debutanter och poeter, alltså. Enligt honom själv hade förlagen inklusive det Norstedts som publicerade hans böcker redan slutat med sånt, och pengarna gick bara till ägarna. Jag är inte så insatt i förlagsbranschen, men misstänker att det ligger något i bägge beskrivningarna.

Beskrivningen om hur Piratförlaget kom till fokuserar här på att hans sambo och sedermera fru Ann-Marie Skarp blev mobbad av sin nye chef på Norstedts, precis på det sätt det brukar beskrivas i feministlitteratur – här syftar han på Berit Ås klassiska härskartekniker. Att Guillou i det läget inte riktigt har lust att göda Norstedts med fler Arn- och Hamiltonmiljoner blir högst begripligt.

Boken avslutas med ett kapitel om KGB-affären, där Expressen med stora rubriker målade ut Jan Guillou som rysk spion. Själv har han aldrig varit delaktig i drev säger han, förmodligen mest eftersom han aldrig sysslat med dagsjournalistik. Men han har jobbat en del åt Aftonbladet, och skriver fortfarande krönikor där. Jag undrar hur det känns att ha föredragit kvällstidningar framför morgontidningar, den dagen man fick känna på den egna branschens avigsidor.

Cornelis minne kommer att leva längre än Povels

För mig är Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel ungefär jämförbara storheter. I min personliga ranglista må Tage Danielsson ligga ett snäpp före, men de spelade helt klart i samma liga. Av dessa tre misstänker jag att det är Cornelis som kommer att leva vidare till eftervärlden, och detta huvudsakligen av två skäl.

För det första var Povel tämligen renodlad komiker, och det har funnits ytterst få komiker vars verk överlevt dem själva i någon större utsträckning. Povel som dessutom gärna parodierade gårdagens hits… blir dagens kids särskilt glada av Storm vid Väddö? Förmodligen inte.

För det andra uppfyllde Cornelis liv och leverna ungefär alla rock’n'rollmyter som finns, och dog visserligen inte purung men ändå klart i förtid. Att leva ett klanderfritt liv utan skandaler och dö i sjuksäng som 85-åring ger inte lika mycket för biografförfattarna att bita i, och ger inte mycket underlag för film. Faktiskt är det nästan konstigt att det dröjde så länge innan någon sög tag i de där Cornelis-biografierna och gjorde en film av det men filmen Povel lär vi få vänta på.

Jag gillade Cornelis. Jag tyckte om hur den är filmad. När Cornelis råkar åstadkomma en brand får man se en cigarett som rullar ner från en bokhög i den garderob där en sömnig trubadur lagt den ifrån sig. Kameran visar inte lågor och glödande fimp, bara askan som ligger kvar på boken… vackert och effektivt. Och färgerna i filmens början, som färglagda svartvita foton á la det sextiotal som skildras! Rätt mycket svensk film känns som ”svensk film” men det gör inte Cornelis.

Hans-Erik Dyvik Husby som trubaduren själv är väl kanske ingen stor skådespelare men ändå väldigt rätt i rollen. Bästa skådespelarprestationen måste vara David Dencik som Fred Åkerström – ett lite elakt porträtt, förvisso. Att leta rätt på outgivet material och lägga in i filmen låter som ett bra sätt att få uppmärksamhet kring filmen. Jag tror den kommer att gå bra.

Historien går huvudsakligen i moll. Några år efter Cornelis genombrott börjar det gå utför, utför, utför. Sprit, tabletter, bilkörning utan körkort och med alldeles för många promille i blodet. Svartsjuka. Förstörda förhållanden. Kravbrev som kastades i papperskorgen, hot om konkurs. Flykten utomlands från skulderna fick vi inte se… det går inte att berätta allt i en film.

Jag minns hur jag såg Cornelis på TV något år innan han dog, och tänkte ”Vad han gått ner i vikt! Det klär honom”. Inte visste jag att det var cancern som tärde honom.

Men att göra en film om Povels liv. Vad finns där att säga, egentligen? (Eller är det bara det att vi så lite vet om Povel Ramels privatliv, eftersom han höll det just precis privat?)

Haijby och knugen

När jag kom till avsnittet om Gustav V:s middagar tillsammans med prins Eugen och Gösta Ekman d.ä samt varsin ”gosse” tyckte jag att boken om Kurt Haijby och Gustav V tappade trovärdighet.

Dagens skvaller om vår nuvarande monark tvingar mig att ändra åsikt. Det är inget konstigt om sådana middagar hållits, alls.

Egentligen borde jag läsa om Ers majestäts olycklige Kurt och i min hjärna byta ut könet på huvudpersonen. Det enda som då blir olika är rimligen att något att utpressa kring inte längre finns.

Indianklassiker och gravskändning

Härom dagen hade jag äntligen ett ärende förbi en Pocket Shop, och skannade hyllorna efter något att köpa för mitt presentkort som jag fick av Feuerzeug. Det bidde ingen roman, till min förvåning, utan Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee – historien om de nordamerikanska indianerna och de vita, skildrat från indianernas perspektiv. En klassiker från 1970, som jag alltid tänkt att jag borde läsa någon gång. När den kom var den revolutionerande. Idag misstänker jag att denna historieskrivning är mer mainstream. Vi får väl se om jag tycker jag hade fel.

Jag vill också påminna att jag har en bok att ge bort. Den som önskar läsa Dansa på min grav av Aidan Chambers, pip till här på bloggen så får du den! Den enda motprestation jag önskar är att du läser boken, bloggar om den och sedan erbjuder den vidare. (Jag har bloggat om boken, men eftersom det inlägget spoilar väldigt mycket länkar jag inte till det. Läs boken först, leta upp mitt inlägg sen och se om du håller med mig eller ej.

Det går trögt med vandringsboken, onekligen. Jag skyller på att jag numera bloggar så sällan, och mina läsarsiffror blir därefter. Nåja… jag har ingen brådska. Men lyckas jag inte ”blogga iväg” boken på ett år, får den nog vandra vidare via Bookcrossing.

Dagens Hasse: Efter kaffet

När ingen annan gör den självklara kommentaren kring det aktuella ordet ”kaffeflickor” måste ju jag göra det, med hjälp av Hasse Alfredsson. (Eller om det nu var Tage som skrev den här texten, men den känns mer som Hasse. Tage var aldrig på det här sättet liksom grov fast på ett lagom finkänsligt sätt.)

Okej, helt ensam är jag väl inte. Cecilia Hagen i Expressen håller med mig. Intelligentaste kommentaren om hittills om Den motvillige monarken kommer från Malin Ullgren i DN.

Tillägg: Aha. Jag har googlat dåligt. Här t.ex. en DN-recension.

En av mina bokhyllor bestämde sig för att bestraffa mig

Jag hörde en djup duns inifrån sovrummet. Något stort har dråsat i golvet. Vad i all världen…?

På golvet, på den kullvräkta tvättkorgen ligger den lilla bokhyllan. Den hänger fritt mitt på väggen på några konsoller, och har suttit där i ett par år. Nu ville den inte längre. Mina bokhyllor har insett att jag inte längre läser böcker, och hämnas på mig!

Nu innehöll den där hyllan i och för sig inte så mycket skönlitteratur utan några band av ett uppslagsverk, telefonkataloger och gamla kursböcker. Men ändå… tajmingen är slående. Helt säker kan jag inte vara.

När en storläsare omvandlats till en lite grann ibland-läsare

Förr i världen läste jag massor – men nu har internet, bloggande, fritidsintressen och annat lyckats trycka undan mitt bokläsande så till den grad att jag nästan inte vet vad jag ska ta mig till. Det är svårt att läsa sällan, nämligen. En bra bok blir bättre om man läser den snabbt, och en halvintressant bok riskerar att bli liggande oläst eftersom intresset och minnet sjunker undan för mycket medan man sysslar med annat.

Just nu läser jag Rose Tremains The Colour. Den började bra, personerna fångade mig direkt, och jag såg fram emot en riktigt god bok. Nu efter ungefär 150 sidor har romanen harvat i ett stiltjeläge ett tag, och jag känner inte hur längtan efter boken griper tag i mig. Samtidigt vet jag så väl att de flesta romaner innehåller såna här små dalar, och läser man vidare så blir det intressant och roligt igen. Problemet är bara att jag inte kan känna det.

Medan jag läste ut minst en bok i veckan kunde en roman få vara halvdan hela första början, bara det tog sig på slutet. Nu, som långsamläsare, upptäcker jag att jag ställer helt andra krav på underhållning. Jag inser att jag inte längre kan unna mig att ibland välja ganska slumpmässigt ur mina högar och hyllmetrar (inte jättemånga, men dock) av olästa böcker. Jag borde nog satsa på säkra kort: Se till att läsa ut Sagan om klanen Otori och plocka fram biografin över Stanley Milgram, The Man who Shocked the World, ur bokhyllan. Sånt som Harry Martinssons Aniara, böcker jag är osäker på om jag kommer att uppskatta, ska jag hålla mig långt långt borta från. Mig okända författare och bokämnen får också vara. Min entusiasm räcker helt enkelt inte till, ifall läsningen skulle bli halvdan.

När jag inte läser så mycket bokbloggar jag ännu mindre, och ju mindre jag bloggar desto mindre läser jag i andras bloggar. För mig är det egna bloggande oftast drivkraften och startskottet till läsandet av andras. De bokbloggar jag tittar in på då och då helt oavsett egen lässtatus är få. Dessutom blir besöken rätt glesa. Så trillar jag allt längre ut i bokbloggandets periferi, jag som även bloggar i två andra ämnen där det knappt finns några andra bloggare att interagera med alls, och som därför uppskattat bokbloggosfären så mycket. Min senaste kommentar om en film (en rå sågning av Den förste riddaren med Richard Gere och Sean Connery) tänkte jag från början lägga här på Boktipset men ändrade mig och svängde över till Kontaktsporter-bloggen istället. när jag insåg att jag baserade min sågning på att filmens främste riddare inte kunde hålla i ett svärd. Jag tror det blogginlägget passar den bloggens läsekrets bättre. Dessutom bär det mig emot att låta min Boktipset fyllas av mer än 50% inlägg som faktiskt handlar om böcker och bokläsande.

Borde jag lägga ner mitt bokbloggande? Jag vet inte. Det är inte dags än, i alla fall. Jag tror jag ska lägga mina bokbloggarambitioner på ”minst ett inlägg i månaden”.

Ångrarna som hårddramatiserad dokumentär

Vänta nu. Skulle inte det här vara en dokumentär? Varför känns det här som en… teaterpjäs?

Två män sitter på en svart avskalad scen, vända rakt emot varandra eller sida vid sida med en diaprojektor mellan sig. Jag känner igen Orlando Fagin från bilder i intervjuer, så jag inser att detta måste vara en dokumentärversion trots att det jag ser mest av allt känns som en teaterpjäs. Replikerna faller så snabbt. Inga av de där naturliga longörerna inträffar. Orlando och Mikael måste ha talat om samma sak många många gånger. De vet ungefär vad den andre kommer att säga. De har haft tid att fundera på sina repliker. Som regissören Marcus Lindeen säger, ”Orlando och Mikael är anställda som skådespelare för att spela sig själva”.

De pratar om skälen till att de bytte kön, om sina liv som kvinnor, och om hur det till slut inte gick. Det är väldigt, väldigt uppenbart att dessa två inte är och aldrig har varit transsexuella. Ingen av dem verkar ha kommit på tanken att de inte var män förrän de hörde talas om Christine Jorgensen. Orlando Fagin säger uttryckligen att det var så svårt att vara gay, att det ju var förbjudet på den tiden, att inget annat liv och inga andra möjligheter fanns än att gå i Humlegården och bli upplockad av äldre män för några kronor… så upplevde han det i alla fall som ung. Och Mikael å sin sida framställer historien som att han så gärna ville ha en kvinna men aldrig fick någon, att han till slut själv försökte bli den kvinna han inte fick. Han ljög för psykiatern, säger han. Undras hur han gjorde för att inte bli genomskådad.

Mikael säger att det ju finns andra som upplever sig som en fånge i sin kropp på riktigt, med andra ord att det finns andra som faktiskt är transsexuella men att han själv ju aldrig var det. Orlando berör inte ämnet i filmen, men har i en intervju visat att han inte tror på att människor kan bli lyckligare efter ett könsbyte och att det mer eller mindre var läkarna som övertalade honom – kanske inte riktigt så, men att han blev intalad att allt skulle bli så bra sen. Men det blev det inte.

Det går inte att be icke-skådespelare att framför kameran berätta samma vardagliga historier om och om igen. Efter ett tag blir det platt, och människorna som pratar blir uttråkade. Pratar man om livets väsentligheter däremot, om svåra saker… då kan man säga ständigt samma saker om och om igen, och ge regissören möjlighet att välja ut de bästa scenerna. Så måste denna film ha kommit till. Orlando Fagin är en utomordentligt scenisk person, teatralisk utan att bli överdriven. Känslorna bakom de två ansiktena är tydliga, men tydligast hos Orlando dels kanske eftersom han är exhibitionisten av de två och dels eftersom vi får se hans hela ansikte medan Mikael gömmer sig bakom stora mörka glasögon.

En del personer tycker att denna film är otäck, att den tycks ha utgått från en obehaglig fascination över transsexualism och att den påstår att de två könsbytesångrarna var transsexuella – se till exempel en kommentar på ett inlägg om filmen på Kulturbloggen. Dessa åsikter förstår jag inte alls. Det framgår med all önskvärd tydlighet att de två männen inte är och aldrig varit transsexuella – en av dem möjligen någonstans in på transskalan, men absolut inte transsexuell. Regissören själv säger att han vill lyfta historien över frågan om transsexualism och könsbyten, att filmen handlar om att ångra drastiska val i största allmänhet. Må så vara. Den som har stort intresse för ämnet transsexualism har väl svårt att se ämnet som en metafor för något annat, kantänka.

————

Dokumentärfilmen Ångrarna visas på TV2 ett par gånger till, 7:e och 9:e oktober, och går även att se på SVT Play. Läs även andra bloggares åsikter om Ångrarna och transsexualism

Robin Hood fanns, men inte i Sherwoodskogen

Mer Robin Hood! Jag får banne mig skaffa någon gammal Errol Flynn-film också, inte bara för att studera Flynns teaterfäktning utan också för att tillfredsställa min Robin-törst. Dick Harrisons Mannen från Barnsdale har inte tillfredsställt den, och inte heller avslöjat något revolutionerande – men då hade jag googlat ämnet ganska grundligt innan jag läste boken. Harrison går igenom alla Robin Hood-forskning som gjorts, och menar bestämt att en historisk förlaga till legenden bör ha funnits helt enkelt eftersom den här typen av hjälte-brottslingar på de svagas sida brukar ha någon typ av verklighetsbakgrund. (Sen ser den verkligheten förstås inte ut som vi tror, men det är en annan sak.)

Den historiske Robin Hood hörde förmodligen inte alls hemma i Sherwoodskogen, det är ju lite kul. Och så avslutar Harrison boken med Karl-Bertil Jonsson! Så ytterligt lämpligt.

Det är värst vad jag är blasé på allt jag läser för närvarande. Det kan ha något att göra med att jag läser så lite, så det tar tid att komma igenom en bok. Jag borde nog gå tillbaka till att verkligen läsa bara en bok i taget… den här gled jag ändå igenom tämligen raskt tyckte jag, och med stort intresse. Ändå lyckas jag bli lite besviken. Äsch, jag visste väl bara redan för mycket om mannen, myten, legenden Robin Hood.

Dagens Tage: Kaffe och bullar

Apropå Sverigedemokraternas intåg i riksdagen drog en bekant till en bekant upp den här på Facebook.

Tage, du min Tage. Den milda ironin i denna visa gick nog bättre fram på den tid det var självklart att man skulle engagera sig i vad som sker i omvärlden. Vad hade du sagt om du levt idag?

Kaffe och bullar eller som den egentligen heter: Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar.

Jämt det står i pressen
krig och nöd på varje rad.
Våld och förtryck det gör mig ledsen
Men kaffe och bullar gör mig glad

Blir det särskilt äckligt
och beter sig folk som svin.
Då vill jag deppa så förskräckligt,
så då får det bli en mazarin.

Den som inte önskar ramla
i förtvivlans lömska fällor
måste alltid träget samla
på livet små, små glädjekällor.

Våldtäkt och tortyr ack,
sådant händer varje dag.
Tanken på detta gör mig syrak
men kaffe och bullar gör mig glad.

Blir en männska gripen
fast hon varit god och snäll
då är det jag som tar till lipen.
Då hjälper det med en karamell.

Bilder av polisen
som beter sig grymt och rått
sånt får mig riktigt under isen.
Då köper jag mig en påse gott.

Allt som verkar rent förbannat
och som väger tungt på vågen,
får man väga upp mot annat
som gör en riktigt glad i hågen.

Pest och översvämning
tycker inte jag är bra.
Sådant skapar lätt en viss förstämning
men kaffe och bullar gör mig glad.

Nej, det här ska inte bli en till politikblogg… men Tage är synnerligen on topic i en bokblogg, alltid och för evigt. Så det så.

———–

Läs även andra bloggares åsikter om Tage Danielsson, Hasse och Tage, Lådan, kaffe och bullar, överlevnadsstrategier, satir, passivitet

Varför hör man inte talas mer om alla utförsäkringar?

Jag röstar inte blått och jag förstår inte hur någon som känner någon långtidssjuk kan göra det heller. Om det inte varit för en vän och en bekant hade jag varit helt obekant med den verklighet som berättelsen Sveket beskriver. Som det är nu är jag dock inte förvånad.

Om ära och dueller bland idel ädel adel

Jag läser ju inte den här boken på riktigt normalt sätt, för jag är nörd – specialintresserad av svärd och äldre tiders fäktning. Jag tycker Henning Österbergs Korsade klingor borde ha innehållit mycket mer vapenporr, men det är jag det. För den lite mer normale läsaren finns ett antal berättelser om autentiska dueller, mestadels sådana som utspelats för mycket länge sen, och litegrann om hur vapen- och fäktkonsten utvecklats över tid. Österberg uppehåller sig rätt mycket vid svenska förhållanden, vilket ju är trevligt.

Jag har skrivit mer om den här boken på min huvudsakliga blogg – men som sagt, den är till för nördarna.

En bok bortskänkt, en bok kvar

Nu är jag äntligen av med den ohemult tunga, 900 sidor tjocka boken. Eftersom Feuerzeug erbjudit sig att ta över mitt exemplar av Jonathan Littells De välvilliga träffades vi lite hastigt på stan, snackade lite och bytte en bok mot ett presentkort på Pocketshop – tack, jättegulligt! Det hade absolut inte behövs, jag gav så gärna bort den bara för att slippa ha den som ett dåligt samvete i bokhyllan.

Nu återstår om någon hör av sig och vill överta Dansa på min grav. Den boken ger jag vidare eftersom jag själv fått den och tyckte det var kul att starta typ en liten stafett eller läsecirkel kring den.. Sen återstår att se om någon nappar. Eftersom jag för närvarande är en rätt inaktiv bokbloggare har mina läsesiffror sjunkit en hel del. Jag inser att det kan ta lite tid innan någon som vill ha en gratis bok, skriva om den och sen skicka den vidare till någon annan bokbloggare.

Dansa på min bokstafett

Om ”bokstafett” är ett inarbetat namn på något helt annat i bokbloggosfären så blir väl det här fel. Nåja, jag tycker i alla fall att namnet passar.

Jag fick ett exemplar av Dansa på min grav av Tekoppen – jättegulligt!

Nu skickar jag den vidare. Den som först skriver här i kommentarsfältet att den vill ha boken får den, under förutsättningen att den
1) tänker sig att läsa den inom rimlig tid och blogga nåt om den
2) skickar den vidare till någon annan på samma villkor, alternativt behåller den och erbjuder en annan bok till stafetten
3) lägger en pingback eller en kommentar dels hos den som stafettdeltagaren fick boken av, och dels vid det här inlägget. (För den som övertar boken från mig blir detta förstås en och samma sak.)

Jag berättar rätt mycket om handlingen i inlägget jag skrev om själva boken. Min blogg är inte garanterat spoilerfri men i det här fallet är jag kanske lite extrem och jag kan inte riktigt bedöma om det kan skada läsningen av boken eller inte. Känn dig härmed varnad.

——-

Läs även andra bloggares åsikter om bokstafett, läsning, skicka vidare

Dansa på min grav av Aidan Chambers

Har jag verkligen läst den här boken förut? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag måste bara ha fått för mig det. Jag skrev t.o.m. i en kommentar hos Tekoppen att jag gjort det och berättade till och med vad jag tyckte om den – vad ger ni mig för det! Min uppfattning om boken måste komma från Stefan Mählqvist boktipsa om den i TV, en säsong av Boktipset som måste ha sänts i repris flera flera gånger. Någonstans har jag sett en intervju med författaren också, förmodligen också den på TV. Hur skulle jag annars veta att författaren fick uppslaget till romanen efter att ha sett en tidningsnotis om en gravskändning liknande den i romanen, och han själv drog slutsatsen att ”the two boys were having an affair”… eller har jag inbillat mig det också? Vem vet. Luddiga minnen från länge sen, inte så mycket att lita på. Om jag faktiskt läst den så måste jag ha slukat den i idiotiskt högt tempo, under mina värsta slukarår när böcker var så mycket av en flykt från verkligheten att det gjorde fullständigt detsamma vad de handlade om. Men jag tror faktiskt inte jag läst den förut, alls.

Nu vet inte jag hur Chambers brukar skriva, hur mycket i stilen som är hans egen och hur mycket som är den unge huvudpersonens. Hal skriver sin berättelse som en redogörelse för förhistorien till att han dansat på sin döde väns grav, vilket samhället omkring honom betraktar som gravskändning. Småningom framgår det att den tänkte läsaren är den socialarbetare som har ett visst inflytande över vad som kommer att hända med honom. Är det därför han låter så mycket framgå lite indirekt? Hela kärlekshistorien beskrivs genom massor av eufemismer, och fördjupar sig inte alls i sådana ljuvligheter som kärleksberättelser förtäljda av en av de förälskade brukar. Omgivningen brukar ju tycka att gullande och tydligt förälskade heterosexuella par är söta, men samma sak gäller inte nödvändigtvis två unga män. Föreställer man sig att den tilltänkta läsaren kanske inte är så välvilligt inställd blir krumsprången med att berätta saker utan att vara för explicit helt logisk. Jag förstår Tekoppens synpunkt att boken inte skildrar homosexualiteten som ett problem – det är i alla fall inte bokens huvudtema, men jag skulle vilja påstå att det temat ändå ligger där under ytan.

I den fejkade tidningsnotis som avslutar boken visar det sig att socialarbetaren förstått, och även förstått problemet. Där står att precis innan Hals vän körde ihjäl sig på motorcykel så hade killarna bråkat ”om en flicka”. Det är sant, men ändå inte. Vem har tvättat sanningen för att folk ska slippa bli upprörda i onödan? Journalisten? Det verkar kanske mindre troligt, och då återstår bara socialarbetaren. Alltså är Hals berättelse en lyckad sådan, som fyllde sitt syfte.

Jag gillar inte riktigt figuren Kari, tjejen som kom emellan Hal och Barry. Hon är lite för insiktsfull, lite för tydligt en sån där figur som författaren tar till för att ha någon i vars mun vissa sanningar kan läggas. Annars är boken bra. En liten utvecklingsroman förstås, där Hal går från vilsen arbetarklassungdom till att vilja läsa vidare och dessutom det mindre matnyttiga ämnet litteratur.

Som vuxen ska man av något skäl inte vilja läsa om tonåringar. Jag tycker det är märkligt. Det är lite som att män inte förväntas vilja läsa böcker om kvinnor, ja faktiskt – ungefär samma typ av diskriminering, men mer obegriplig eftersom vi alla har varit unga.

———

Läs även andra bloggares åsikter om Aidan Chambers, Dansa på min grav, kärlek, homoböcker, gay, tonår

Tänk att det tog sådan tid att ge upp

Som ung läste jag alltid ut de böcker jag påbörjat, av princip. Numera är det inte längre någon närmaste religiös regel för mig men det är ändå ganska sällan jag avbryter mitt i en bok. De senaste åren har det skett oftare, dock, eftersom jag blivit en sådan som läser flera böcker parallellt. Då blir avbrytandet ingen medveten process. När en bok har fått ligga alldeles för länge får man till slut inse att man har givit upp om den.

Fast i det här fallet tog jag faktiskt ett mer medvetet beslut: nu räcker det. Jonathan Littells De välvilliga om en SS-officer i andra världskriget är för tung för mig. Jag har faktiskt inget nöje alls av den, och jag finner den nog faktiskt ganska bisarr. Näe, nu räcker det.

Jag tror jag ska akta mig för att impulsköpa dyra böcker som folk pratar entusiastiskt om i TV-soffor.

————–

Läs även andra bloggares åsikter om Jonathan Littell, De välvilliga, förintelsen

Snart behöver jag väl läsglasögon också

Jag har ibland på sistone blivit irriterad när någon mig närstående hållit fram något de vill visa för mig, och hållit saken alldeles för nära. Jag upplever det som att någon kör upp något i plytet på mig. Obestämda saker för nära ansiktet kan vara obehagliga. Hur katten kan de få för sig att hålla grejerna så jäkla nära?

Kanske det inte är min omgivning som har fel på avståndsbedömningen. Jag börjar inse att jag ser dåligt på riktigt nära håll. Åldersförändringar, kallas väl sånt. Stelare lins. Svårare att ställa om till olika avstånd.

Jag läser mycket mindre i sängen numera (och därmed har mitt totala läsande minskat kraftigt. Okej, det är inte den enda orsaken, men en av dem.) Kan det bero på att jag när jag ligger numera inte lika enkelt håller boken nära ögonen, på bekvämt hålla-avstånd?

———-

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, läsglasögon, sängläsning

Journaligist, bliv vid din läst! istället för att skriva dåliga romaner om Haijbyaffären

Jag har nog aldrig någonsin varit så enig med den stora mängden recensioner om någon bok jag läst: Ers majestäts olycklige Kurt borde ha blivit en fackbok, inte en roman. Läser man om Haijbyaffären så vill man förstås veta vad som är sant. Det får man inte veta i detta alster där prins Eugen, V-Gurra, Karl Gerhard och Gösta Ekman d.ä. har små pikanta sällskapsmiddagar tillsammans med varsin ”jazzgosse”. Detta måste ju vara fritt fabulerat, liksom att orsaken till att Gustaf V:s bil körde av vid nuvarande Kungens kurva var att kungen fingrat chauffören på låret. Påståendena om de rättsövergrepp Haijby sägs ska ha utsatts för blir i och med detta ganska svårbedömda. Om det ena är författarnas fantasi, varför skulle inte även det andra vara det?

Lite intressant är det dock att det ord som används om kungen är att han var ”homosexuell”. Fenomenet ”bisexuell” verkar inte finnas vid den här tiden.

Historien om Haijbyaffären skildras i denna roman som att Haijby varit lite halvt omedveten om att han faktiskt ägnat sig åt utpressning – litegrann som att han gjort sin höge beskyddare vissa tjänster och därför hade rätt till vissa gentjänster. Sanningen lär vi väl aldrig få veta. Faktiskt gör mig boken inte ens säker på huruvida Haijby faktiskt hade nåt kuckeliku ihop med Kungen av Tennisien. Nä, ge mig en fackbok istället. Inte en roman med källförteckning i slutet (när såg ni någonsin en motsvarighet till en sådan skvader?) utan som faktiskt redovisar vilken information som kommer varifrån. En sådan vill jag läsa, faktiskt. Och jag begriper verkligen, verkligen inte varför inte författarna insåg att det var en fackbok de borde skrivit – helst med en mer seriös forskarinställning,

Även en reportagebok skulle varit helt okej. Journaligist, bliv vid din läst! istället för att skriva konstifika romaner med stilbrott och konstlad dialog.

———

Läs även andra bloggares åsikter om Kurt Haijby, Haijbyaffären, Gustaf V, rättsröta, rättsövergrepp, homosexualitet, utpressning

Från upptäcktsresande till skolskelett och mänskliga kvarlevor i museisamlingar

Etnografiska ute på norra Djurgården måste vara det museum jag besökt flest gånger. Just nu fylls hela nedervåningen av upptäcktsresanden, kolonialism, rasbiologi och skelett i inte garderoben men väl i lådor i museikällare. Det är ett stort och vitt grepp man har tagit, och man har lyckats. Utställningen heter (O)mänskligt och handlar om återlämning av museiföremål och döda kroppar till ursprungsbefolkningar, men med många långa tankekrokar däromkring.

Utställningen känns litegrann som en uppföljning till de tre Kongoutställningar som Etnografiska visat de sista åren. Någon av dem var nästan en utställning om en utställning: om hur Kongo visades och framställdes på museerna. Nu börjar man med de stora upptäcktsresandena Nordenskiöld och Sven Hedin, även mindre folkkära namn som Eric Mjöberg, och berättar om deras betydelse med vissa gliringar kring samtidens hjältedyrkan av dem. De föremål de tog hem visas upp, och man förstår att desa blev grunden i stora och viktiga museisamlingar och kom att utgöra en viktig bas för vår kunskap om andra folk och kulturer.

När man tränger längre in i museets djup kompliceras bilden. Upptäcksresandena jagade skelett och plundrade gravar, till och med skar bort kött från skelettdelar de ville komma åt. Och hur många av föremålen man ser på museerna är helt enkelt rövade? Benin visas upp som ett exempel där en oerhörd konstskatt stals och spreds över världens museer, givetvis exemplifierad med en stor mängd föremål. Lite elakt säger man att den donator som skänkt flest Benin-föremål till museet gjorde det i hopp om att få Nordstjärneorden.

Bortsett från ett bottennapp som kallar sätt att samla föremål och avbilda människor för ”övergrepp” (barn lilla, kallar du det där för övergrepp har du aldrig sett något riktigt sådant) balanserar man fint utan att falla över i ett enda stort ynkande av ursprungsbefolkningar vars släktingar finns på museum. Utställningen drar paralleller och jämför med andra människor vars döda kroppar använts till olika syften. Alla undervisningsskelett i skolorna till exempel, de som på 70-talet byttes ut mot skelett i plast. Var kom de ifrån? Och var hamnade de döda kropparna?

Plötsligt förstår jag bakgrunden till Etnografiska museet-sjukan: utställningar bestående av en viss mängd föremål och två ton text (ofta så liten att den är oläslig). Man är vill distansera sig från det gamla sätt museisättet att rada upp föremål utan förklaringar… och faller därför över i sin motsats. Utställningen O(mänskligt) löser den frågan genom att erbjuda text och förklaringar i olika nivåer och mängd. Man kan titta eller man kan ta upp det inplastade pappersark som berättar vad alla saker i den gigantiska montern är. Titta, så enkelt det kan vara! Jag tror banne mig att Etnografiska museet genom denna utställning bearbetar ett gammalt trauma.

Lite lustigt är det ändå om det främst är utställningar om museets eget verksamhet som lyckas med att vara fullständigt balanserade, med många sidor av ämnet belyst samtidigt.

—————
SvD om utställningen. Läs även andra bloggares åsikter om museer, Etnografiska museet, upptäcktsresor, upptäcktsresanden, rasbiologi

Sentimentala tisdagar med Morrie

38 sidor kom jag (eller rättare sagt 30, för boken börjar på sidan 9). Sen lade jag ner. Bläddrade lite framåt för att se om jag hittar något läsvärt men hittade bara sentimental smörja smäckad med pseudovisdom som ”förlåt dig själv innan du dör”. Självklara plattetyder låter mycket djupare om de levereras av en professor som håller på att dö i ALS, det är tydligt.

Andra tycker annorlunda, uppenbarligen. Det finns en Facebooksida med 230 000 fans, och så vidare.

Själv tycker jag bara ”blä”, lägger boken åt sidan och går vidare.

———–

Läs även andra bloggares åsikter om Tuesdays with Morrie, Tisdagarna med Morrie, Mitch Albom, sentimentalitet

Dagens Tage

”Sverige är vackert på vintern” hör man ofta. Hur vet man det? På vintern är ju Sverige täckt av snö.

Bok, 1963

————-

Läs även andra bloggares åsikter om Tage Danielsson, citat, vinter, snö, Sverige

Att läsa noveller styckevis

Jag försöker träna mig på att läsa noveller styckevis. Annars brukar jag rinna igenom en novellsamling från början till slut, och det gör inte alltid den enskilda novellen rättvisa. Nu läser jag om Ursula K. Le Guins A Fisherman of the Inland Sea, och jag kämpar hårt för att inte läsa berättelserna i den ordning de står i boken.

The Rock That Changed Things är enligt författaren själv en liknelse (parable), ”och jag gillar inte liknelser”. Mhm. Jag trodde först att de två klasserna i berättelsen var kvinnor och män, men tydligen är det en slavklass och en härskarklass – men härskarklassens kvinnor är osynliggjorda. En berättelse om konst som upprätthållande av status quo och som revolutionär kraft. Oj, så pompöst det låter! Bäst är de små sakerna i den, som hur det berättas om härskar- och slavklass, ungefär så här: ”när det är dåligt väder blir det ena folkslaget oroliga och på dåligt humör, och slår och våldtar det andra mer våldsamt än vanligt”. (Ur minnet, inte ordagrant.)

The First Contact with the Gorgonids om ett par som möter utomjordingar långt ute i den australiensiska öknen är jätterolig. Det är den av novellerna jag minns bäst, därför började jag med den. (Okej, lite spelar det nog roll att den står allra först i boken också.) Egentligen är det nog en rätt moralisk/moralistisk historia där synden straffar sig själv, men nog är den skoj.

Le Guin. Mer Le Guin. Och mer noveller.

———–

Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K. Le Guin, noveller, fantasy, utomjordingar, science fiction

Dick Harrison om Robin Hood

Efter Vixxtorias kommentar till mitt inlägg om Robin Hood gick jag mig raskt till antikvariat.net och skaffade hem ett exemplar av Dick Harrisons Mannen från Barnsdale. Blädder blädder… jag håller på med annat, som jag ska läsa klart först. Jag ser att Harrison går igenom filmerna om Robin Hood men behandlar den brittiska 80-tals-TV-serien rätt styvmoderligt, hrgmph! Nå men det är en pluttliten del av boken.

Undras hur mycket tid en sån som Harrison lägger ner på en sån här bok. Hur mycket som är hans egna slutsatser, och i vad mån han helt enkelt sammanfattar forskningen inom fältet.

——–

Läs även andra bloggares åsikter om köpta böcker, Dick Harrison, Mannen från Barnsdale, Robin Hood

Robin Hood. Hur man är myten trogen genom att helt skriva om den.

Robin Hood: Mitt liv som räv.

När jag var barn var Robin Hood en räv, tecknad av Walt Disney. Något annat hade ingen av ungarna omkring mig hört talas om. Själv läste jag bok efter bok med Robin Hood-äventyr, av vilka författare kan jag inte säga men troligen var större delen av berättelserna antingen bearbetade delar av Howard Pyles 1800-talsbok Robin Hoods äventyr eller inspirerad av den. Vissa berättelser återkom ständigt, såsom varianter av berättelserna om hur Robin träffade Lille John, Alan-a-Dale, Will Scarlet (Röde Will) och alla de andra männen i gänget.

Lille John har precis knuffat ner Robin från spången och därmed vunnit käppfäktningsduellen - tror han. Howard Pyles egen illustration.

Hur mycket av detta som beskrivs i medeltidsballaderna om Robin Hood och hur stor del av det Robin Hoodska allmängodset som spikats av Howard Pyles roman, det vet jag inte. Om Robin Hoods bakgrund fanns i princip två berättelser: i den ena var han en enkel man, en odalbonde alltså självägande bonde alternativt son till en skogvaktare som ibland bar efternamnet Locksley. I den andra var han adelsman, ofta med namnet Robert av Huntington. Orsaken till att han förklarades fredlös var oftast tjuvskytte, även om andra versioner förekom.

När åttiotalsserien Robin av Sherwood/Robin av Sherwoodskogen dök upp i TV-rutan var jag alltså redan bekant med rätt många varianter av berättelserna om Robin Hood. De flesta hade dock behållit Pyles ganska käcka ton; Robin och hans muntra män var råa men hjärtliga både när de slogs med varandra och när de drev med adel och präster medan de plundrade dem. I Richard Carpenters TV-serie var stämningen mystisk. Den irländska folkmusikinspirerade gruppen Clannads signaturmelodi Robin the Hooded Man satte an tonen. Här var Robin utvald av naturväsendet/guden Herne till att kämpa för småfolkets rätt – fast ändå mera för rätt, i största allmänhet. De onda var korsriddare och präster samt adel, oftast kristna men ibland djävulsdyrkare. De goda var småfolk som alltjämt trodde på de gamla gudar som kristendomen inte förmått tränga undan. Robin själv var en ung man med ett ganska vekt yttre och frisyr som Robert Wells – överhuvud taget var stylingen präglad av 80-tal, alltifrån Marions sminkning till de väldigt breda axlarna på männens kläder. Visst kunde även denne Robin slåss och skjuta med långbåge, men han var inte den fantastiskt skicklige kämpen med en björns styrka. När han segrade hade han Hernes beskydd att tacka för mycket. Han var sin roll i högre grad än han var sig själv.

Efter två säsonger som Robin Hood drog Michael Praed vidare till nya uppdrag – i den amerikanska såpan Dynastin, av allt man kan tänka sig. Serieskaparna löste problemet genom att låta Robin Hood bli dödad av sheriffen av Nottingham, varpå Herne kallade sig en ny son: Robert of Huntingdon. Sir Robert är skeptisk till att ta sig an sitt uppdrag men vinner till slut de fredlösas förtroende och blir den nye Robin Hood. Ta-da, en finess! bägge varianterna av Robins familjebakgrund i samma serie, som om alla myter om Robin är lika sanna.

Michael Praeds Robin framför sina muntra män: Nasir med sina två svärd nerkörda i marken, Lille John med obligatorisk vandrings- och stridsstav, Broder Tuck, Will Scarlet (tror jag?) samt Much, mjölnarens son.

TV-serien lyckades även introducera en helt ny figur bland Robins muntra män, som dittills varit en alltigenom urengelsk skara: den saracenske kämpen Nasir. Otroligt nog följde denne innovation med till många senare Robin Hood-versioner, inklusive Kevin Kostners Robin Hood Prince of Thieves (som jag för övrigt inte alls blev särskilt förtjust i). Saracenens namn kan variera liksom berättelserna om hur han kom till England, men hans figur är numera väl etablerad i Robin Hoods fredlösa skara. Jag finner detta oerhört fascinerande. Myten om Robin Hood är inte död – beviset för det är att den utvecklas än.

Den Robin Hood-film som just nu går på bio, av Ridley Scott med Russell Crowe som Robin, vänder upp och ner på rätt mycket av de etablerade pusselbitarna kring Robin Hood men lyckas ändå behålla figurgalleriets kärnkaraktärer förvånande intakta – i alla fall utom ett eller två. Den fege och egenkäre prins John är precis sig lik, trots att Richard Lejonhjärta i denna berättelse aldrig kommer hem från det Heliga Landet utan dör i Frankrike medan han plundrar sin väg hem – precis så beskrivs Lejonhjärta i filmens inledning. Där hoppar den som kan sina Robin-berättelser högt i biosalongen och tycker antingen att det här verkar bli en jättekul omskrivning av det kära gamla materialet, eller så blir man besviken. ”Det är ju inte så här det ska vara”. Filmens Lejonhjärta med sin skoningslösa grymhet mot oskyldiga muslimer är troligen närmare verklighetens än Howard Pyles gode och sanne konung som kommer hem för att ställa allt till rätta, och benåda de fredlösa som alltid varit honom trogen mot den otäcke prins John.

Den här filmen berättar om hur kungens bågskytt Robin Longstride blir den fredlöse Robin Hood, en historia om mod, djärvhet och politisk naivitet. Den slutar precis när Robin, Marion och gänget etablerat sig i Sherwoodskogen – därmed finns väldigt lite av det ”traditionella” med, och den förhåller sig också väldigt fritt till historiska fakta. Filmen har fått minst sagt blandade recensioner, men jag tyckte om den – en Robin Hood-berättelse vänd totalt upp och ner, och ändå så intakt. Eftersom jag är övertygad om att jag inte tyckt hälften så mycket om den ifall jag bättre känt till filmens egenheter och förändringarna i berättelsen på förhand avstår jag från att spoila.

Jag tror i och för sig inte att Scotts och Crowes version lyckas lämna några bestående spår i vår tids Robin Hood-myt, inte på det sätt som den engelska TV-serien gjorde, men det gör inget. Filmen har väl inte gått tillräckligt bra för att tigga om en uppföljning, och det tror jag vi ska vara enbart glada för. Filmen berättar förhistorien till hur en viss människa blir till Robin Hood, medan fortsättningen kan förmodas vara nästan precis så som vi redan känner den. Jag tror det blir bäst så, faktiskt.

Russell Crowes Robin Hood som härförare på den döde kung Richards vita häst.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Robin Hood, Ridley Scott, Russell Crowe, Robin av Sherwood, Robin the Hooded Man, Howard Pyle, film

Vart går du, kristenhetens kyrka?

Katolska kyrkan håller sig med en stor mängd icke-officiella sägner och myter, som inte är styrkta i Bibeln men ändå anses ha stor tyngd. Bland dem finns uppgiften att aposteln Petrus tillbringade sin sista tid i Rom och led martyrdöden där. Han var på väg därifrån, men mötte då Jesus som sade sig vara på väg till Rom för att korsfästas en gång till – då gick Petrus tillbaka till Rom, accepterande martyrskapet. Även han dog på korset, dock med huvudet neråt eftersom han inte kunde acceptera att korsfästas på samma sätt som sin Frälsare.

Denna berättelse återfinns inte i dagens Bibel, däremot i den apokryfiska boken Petrusakterna men förefaller ändå vara närmast en officiell version. Catholic Encyclopedia säger

It is an indisputably established historical fact that St. Peter labored in Rome during the last portion of his life, and there ended his earthly course by martyr-dom.

Det må vara hur det vill med den saken. Henryk Sienkiewiczs roman Quo vadis från sent 1800-tal bygger i alla fall på denna myt. Jag har precis sett en av de filmatiseringar som gjorts på Quo vadis, miniserien från 80-talet med Max von Sydow som Petrus. Berättelsen fokuserar på en kärlekshistoria mellan en romare och en kristen i kejsar Noros Rom. En omöjlig kärlek (eller i vart fall kärlek med förhinder), en utmärkt historia att utgå från om man vill visa Nero bränna ner Rom och lejon som sliter kristna i stycken på gladiatorspel, som aldrig varit mer populära än med denna höjdpunkt – de kristna och lejonen.

Filmmediets hantering av våldsskildringar har utvecklats en del sedan 80-talet, tänker jag. Här får vi inte se närbilder på lidande brinnande korsfästa människor, istället fokuseras på förberedelserna för korsfästning på bål och på de människor som står bredvid och tittar på. Förvisso får man se lejonen äta på kroppar, men man har inte tagit till några specialeffekter för att visa lejon som tar en tugga ur en levande skrikande kropp… om man skulle filma Quo vadis idag, skulle det då vara möjligt att göra en såpass återhållsam skildring av våldet? I filmen sätter den teaterintresserade Nero upp en föreställning med levande eld med bågskyttar på scenen, som skjuter kristna som släpats upp som statister, vilket väcker åtminstone vissa åskådares äckel. Någonstans går gränsen för hur åskådliga effekter som är riktigt smakfullt. För oss har den gränsen skjutits allt längre framåt, men jag frågar mig om det inte snart kommer att vända så att vi tycker att miniserieversionen av Quo vadis visar våld på ett riktigt smakfullt och bra sätt, och avfärda dagens våldsskildringar som barbari. (Eller också är den här versionen en smula återhållssam enbart eftersom den är producerad för TV, inte biosalong.)

Jag gillar kostymfilmer. Tempot kändes lite som om filmen var 40-50 år gammal istället för 25; kanske det är därför miniserien fått så dåliga omdömen på imdb. Frederic Forrest är en utomordentlig Petronius, den kärlekskranke Marcus’ farbror som står mitt i de politiska intrigerna och gör vad han kan för att påverka Nero i de riktningar han ser som rimliga. Jag gillar inte riktigt Max von Sydow som Petrus. Han för sig som en konung, inte som en fiskare som blivit ledare för en religiös sekt. Däremot får vi se en annan kristen ledare, som jag tror aldrig förses med något namn? men som är precis så fanatisk som man tänker sig en ledare för en sekt vars medlemmar hellre möter döden genom tortyr än tar avstånd från vad de tror på.

Det är svårt att se Quo vadis och inte sen fundera lite över kristendomen. Romarrikets förföljelser av de kristna kanske inte var så konstig, trots allt. De tidiga kristna trodde ju på en mycket snar Jesu återkomst – han skulle segla ner på ett moln och det onda Romarriket skulle vara till ända. Mycket motstånd mot Romarriket måste ha härbärgerats under de kristnas flagg. Sen förändrade sig kristendomen tydligen väldigt mycket under de första århundradena. Petrus hade till exempel aldrig hört talas om någon treenighet, den uppfinningen kom till senare för att gifta ihop olika delar av det kristna trädet. Idag är treenigheten en basal minimienhet för att definiera kristendom, en tro som förkastar treenighetsläran betraktas över huvud taget inte som kristen.

Det är en märklig religion, kristendomen. Inför våra kyrkor med sina gigantiska adelsvapen på väggarna känner jag större och större oförståelse. Nuförtiden stoppar man in små barnhörnor i kyrkorna, och har moderna konstutställningar i byggnader som är gjorda för att få människor att känna sig små och underkasta sig överheten. Hur mycket vad som sker i de där lokalerna som har särskilt mycket att göra med en man som levde ett kort liv i Palestina för omkring 2000 år sen, det kan man verkligen fråga sig.

I min lilla ryggsäck ligger just nu kyrkofadern Tertullianus försvar av kristendomen, Apologeticus. Huruvida jag kommer att läsa ut den är väl ganska tveksamt, men jag lovar att den inte skulle legat där om jag inte sett Quo vadis. Tertullianus kom från Nordafrika, minsann! Augustinus också, liksom Origenes. Inte hindrar det vita amerikanska rasister från att vara goda kristna, inte. I vad mån har egentligen en religion något innehåll, och i vad mån är den bara en ram som vi fyller med vad vi känner för?

——

Läs även andra bloggares åsikter om Quo vadis, Henryk Sienkiewicz, Rom, kristendomen, kristna, martyrer, gladiatorspel, Nero, miniserier, religion

Från elände till självständighet

The Color Purple börjar med en skoningslös skildring av sexuellt övergrepp på liten flicka. Jag tänkte: den här kommer jag inte att orka igenom. Den här boken är för tung. Innan Celie är 14 har hon två barn med sin egen pappa, som denne tar ifrån henne. Vad som händer med barnen vet Celie inte. Istället blir hon tvingad att gifta sig med en otäck karl som mest tar henne för att ha någon som sköter om hennes barn, och förstås för at ta henne sexuellt… nattsvart, alltså. Varför läser man om sånt här? Vill jag läsa den här boken? Jag brukar inte ha svårt för att läsa böcker om plågor och plågade människor av olika slag, men The Color Purple började verkligen blytungt.

Sen vänder det, till ett nästan tveklöst lyckligt slut. Hm, vilka är vändpunkterna på Celies resa till att bli en fri och självständig kvinna? Relationen till Shug Avery, är väl den första. Kärleken som kan få människor att växa. Vetskapen om att lillasyster Nettie inte är död, och att äntligen få läsa alla de brev hon skickat genom åren men som styvfadern gömt undan, det är väl det andra.

På slutet har hon vunnit sig ett eget liv, men kanske förlorat Shug. Det var ändå värt det, blir slutsatsen. Kärleken är inte viktigast, det egna jaget är större. Ja så är det nog, trots alla romantiska föreställningar om motsatsen.

——

Läs även andra bloggares åsikter om The Color Purple, Purpurfärgen, Alice Walker, rasism, svarta, övergrepp