Detta måste vara det mest onödiga av alla mina boktips. Mikael Niemis debutroman har omskrivits och omdebatterats och fått Augustpriset och filmats, och egentligen borde det inte finnas ett ord mer att skriva om den.
Jag älskar Populärmusik från Vittula, men jag förstår inte hur den kunde bli så stor. För mig är den ett eko av Norrbotten, där jag bodde i tio år. Förvisso höll jag mina bopålar i Luleå, en bra bit söder om Tornedalen, men eftersom Luleå är residensstad och allmänt centrum finns där många nedflyttade tornedalingar – men det visste jag inte då. Jag visste bara att det fanns massor av människor med finska namn, att butikerna sålde mera finskt bröd än vad de gör söderöver, och att de flesta av de som hade finska efternamn pratade perfekt svenska och alltså inte var finska invandrare. Svenska förnamn hade de också. Jaha, andra eller tredje generationens invandrare, tänkte jag.
Jag sade till min arbetskamrat Astrid att jag hört någon säga att tornedalingar alltid ställer ner flaskorna på golvet när de dricker, och hon tittade på mig och sade “Det har du rätt i. Jag är tornedaling, och det gör vi ju.” Inte förstod jag för det vad en tornedaling var för något, vad det är för kultur de har däruppe och var den kommer ifrån. Astrid som hade svenskt både för- och efternamn, men ändå hade något som påminde om finska i sitt tal. Det där begrep jag aldrig, lika lite som jag begrep varför tungviktsbrottaren Thomas Johansson från Haparanda lät som om han bröt på finska fast han var svensk.
1996 flyttade jag från Luleå till Stockholm. Något år senare kom samhällsdebatten igång, och svenskarna lärde sig vad meänkieli eller tornedalsfinska är för något. Det var inte Niemis bok som sparkade igång debatten, men den kom ut med medan diskussionen fortfarande pågick och innan tornedalsfinska fått status som erkänt minoritetsspråk – en lyckad tajming. Skribenterna i rikspressen förundrade sig över att en debutroman var så skickligt hopkommen… de hade ju inte upplevt alla år då Niemi närmast var Norrbottensteaterns husdramatiker. Inte var Niemi direkt någon dununge som författare när han skrev Vittula.
För mig är Populärmusik från Vittula den bok som förklarade Norrbotten för mig, sedan jag flyttat därifrån. Jag tycker den är fantastisk. Däremot förstår jag inte hur så många som inte själv har några som helst band dit upp, som aldrig satt sin fot i Norrbotten och aldrig träffat en tornedaling, kan tycka den är så bra. Min mamma avfärdar den som ännu en grabbig uppväxtskildring – och visst är den det. Också. Faktiskt förstår jag min mammas reaktion bättre än alla de som höjer den till skyarna.
——
Fler bloggrecensioner av Vittula. Andra bloggar om Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula, Tornedalen, Norrbotten, böcker, romaner, grabbigt, uppväxt, barndom
