Stephan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil

Antagligen är det åratal sedan jag sist legat vaken på natten för att sträckläsa en bok. Hur många år sen vet jag inte, det var så länge sen att jag har glömt. Man blir äldre. Möjligheten att dribbla med sömnen lite hit och dit och låta det jämna ut sig på sikt har krympt. Ännu viktigare är kanske att man blivit mer blasé. Det är sällan som något riktigt griper tag i en.

Med uppenbar känsla för stil är ett reportage och en frontalattack mot vårt samhälles mansroll. Den skildrar hur normen att inte vara som en kärring formar och styr män, och hur våld och dominans är en viktig del av mansrollen trots att det är en relativt liten del av männen som faktiskt utövar det egentliga våldet. Mendel-Enk börjar med att skildra män på samhällets avigsida, fotbollshuliganerna som helt ogenerat utövar det där våldet, fast de visar sig huvudsakligen vara i samhället välanpassade medborgare. Han fortsätter sedan med ”vanliga” män för att konstatera att huliganernas normer bara är manlighetens normer uppskruvade ett par pinnhål till. Enligt denna analys är det våld som ett fåtal män står för, själva förutsättningen för att männen kan fortsätta vara den överordnade gruppen – eller kanske snarare själva hotet om våld, och det faktum att man aldrig kan veta vem som står för det.

Författaren använder en del exempel från andras böcker och tidningsreportage, mest om fotboll, men till stor del skriver han ur sin egen erfarenhet: om barndomens fostran av andra pojkar till att bli manlig det vill säga inte som en kärring, och om ledaren på pappakursen som sade att man inte ska ge med sig när kvinnan ”inte är redo för sex än” efter förlossningen, för då blir det aldrig av. Allra största boven, den som tvingar in pojkarna i denna kvävade och till stora delar ganska destruktiva roll, verkar faktiskt bögskräcken vara. Den är ett hinder för naturlig närhet mellan män, som även gör det svårt för män att i vuxen ålder hitta vänner. Blir vi av med den, finns färre saker att hota de små killarna som inte beter sig som riktiga killar med. Könsneutral äktenskapslagstiftning kanske på sikt kan vara viktig inte enbart för de homosexuella?

Jag har ganska svårt för den förmodat feministiska aktionen Bara bröst. Jovisst är kvinnokroppen väldigt sexualiserad, jovisst har män också bröst med varierande grad av sexuell känsel i, jovisst har denna samhälleliga norm att kvinnobröst är sexuella inte mycket biologisk bakgrund utan är bara en samhällsnorm… men visa mig tuttarna på femtio bara bröstare. Om inte en överväldigande majoritet har snygga tuttar, mycket snyggare än genomsnittet äter jag upp min imaginära hatt – och finns det verkligen inte viktigare aktioner man kan ägna sig åt? Jag börjar luta åt att mitt självklara övernattande i ett könsblandat sexbäddsrum på ett vandrarhem i Östersund, där alla andra sängar utom min blev belagda med killar, är en större revolution i det tysta. Ett större grundskott mot ett verkligt problem, nämligen vår syn på män som sexuella monster som inte kan styra sig utan kastar sig över kvinnor. Våga vägra se män som potentiella våldtäktsmän, säger jag. Det, och så att motverka bögrädslan. Det sista torde dock huvudsakligen vara upp till männen själva.

——
Jag noterar att av mina taggar på bloggen är den mest använda, av de som betecknar böckers innehåll istället för form eller mer eller mindre off topic-inlägg, ”våld”. Hmm. Andra bloggar om Stephan Mendel-Enk, Med uppenbar känsla för stil, manlighet, mansrollen, könsroller, våld, våldtäkt, Bara bröst, jämställdhet, feminism