Två gånger Slå tillbaka! – om självförsvar och systerskap

1993, när Petra Östergrens handbok i självförsvar för kvinnor kom ut, hade ingen ens tänkt tanken att man skulle kunna lära ut feministiskt självförsvar i skolorna. Det har onekligen hänt saker sen dess. När jag gick min första självförsvarskurs hade nästan ingen hört talas om feministiskt självförsvar. Idag har alla en åsikt om fenomenet, oavsett hur lite de vet om det.

Tidigare kritiserades det feministiska självförsvaret med jämna mellanrum för att vara för våldsamt. Nu är det länge sedan jag hört just den kritiken, men då som nu säger små kampsportspojkar av varierande kön och ålder att feministiskt självförsvar rent tekniskt är kass, och att kvinnorna borde träna hos dem i deras klubbar istället. Vad de inte förstår är att syftet med feministiskt självförsvar är ett annat. Mäns våld mot andra män och vålds män mot kvinnor ser helt olika ut, följer olika spelregler och bör inte behandlas eller bemötas likadant.

Vad jag mödosamt formulerat för mig själv i diskussioner på webforum och i verkliga livet om målet med feministiskt självförsvar återfinner jag i författarens förord. Redan där slår hon fast att feministiskt självförsvar inte enbart handlar om att enskilda kvinnor ska klara sig undan övergrepp. Nej, i grunden handlar om ett politiskt förändringsarbete vad gäller maktförhållandet mellan män och kvinnor: att synliggöra mekanismer och maktstrukturer, och lära kvinnor att de inte behöver underordna sig.

Elf Karléns och Palmströms alster, som jag nyligen snavade över på en bokrea, handlar om ungefär samma saker men är ingen handbok. Istället fokuserar den på att identifiera vardagsrädsla och vardagshot, och presenterar sedan feministiskt självförsvar som en del av en möjlig lösning. En annan del av lösningen är systerskapet, en feministisk strategi som går ut på att kvinnor ska stötta andra kvinnor.

Östergren berättar noggrant om det feministiska självförsvarets rötter i Sverige, hur hennes metoder vad gäller psyke och attityder i stort sett är tagna från kurser inom kvinnorörelsen introducerade till Sverige av Catharina Calleman medan fysiska kampmetoder tagits från amerikanska lärare. Eftersom författarduon bakom den nyare boken över huvud taget inte försöker greppa över någon typ av historik nämner de ingen i svenskt feministiskt självförsvars historia, vare sig Petra Östergren eller någon annan. Deras grej är att hålla fram ett flertal svenska gräsrotsfeminister på jourer och som instruktörer. Valet av titel är högst kuriöst. Inte är det ofta man återanvänder en titel från en välspridd bok inom om inte samma så mycket närbesläktat ämne utgiven bara drygt tio år tidigare, och vi får ingen kommentar till varför.

Är det okunnigt och historielöst, ett bevis på att Petra Östergren har rätt när hon hävdar sig ha suddats ut ur det svenska feministiska självförsvarets historia? (Är det verkligen möjligt att ingen under hela bokutgivningens gång berättat för författarna om boktiteln?) Är det bara nonchigt, eller är det taktiskt medvetet för att boktiteln ska komma att förknippas med något nytt och det gamla glömmas bort? Om det sistnämnda så är den tekniken misslyckad. Östergrens bok säljs i ny utgåva, och lär komma att överleva den sentida namnen med bred marginal. Eftersom den riktar sig till en bredare målgrupp än enbart de redan bitna feministerna har den säkerligen också större sprängkraft.

Den nyare boken är inte dålig, och den fyller säkert ett behov. Beskrivningen av vardagsrädsla mittemellan trygghet och rädsla samt dess effekter är ny för mig, och begreppet är klart användbart. I mina ögon tappar dock författarna på att lämna över ordet till olika kvinnor som de intervjuar. Att basera en text på refererat av andras yttranden ger lätt ett lite platt resultat, om man inte (som journaligisterna brukar) tar sig friheter med citaten. Å andra sidan kan man på detta sätt säga saker utan att behöva ha orden placerade i sin egen mun, och det kan ju vara praktiskt. Följande beskrivning av systerskap återfinns på sidan 113.

Systerskapet ska omfamna kvinnor. Inte utesluta. Därför gäller det att se sig själv i strukturen, tycker Camilla och Elin. Hur klass, etnicitet och sexualitet påverkar oss olika som kvinnor. Och hur det bildas normer även inom olika feministiska grupper. Camilla tror att det handlar om att ta andra tjejers gränser på allvar.
- Där är feministiskt självförsvar bra, säger Elin. För det är en vardag som många kvinnor delar. Därför känns det som en nyckel.
Att inte utesluta är en avgörande framtidsfråga, för systerskapet är en förutsättning för förändring. Systerskapet är förändring. Ett tillstånd där våra upplevelser och normer är de som gäller. En motbild. Systerskapet är att andas in och känna hur lungorna fylls av luft.

Ja just det.

Eller nåt.

——
Petra Östergren på svenska Wikipedia. Egen webbplats. Moa Elf Karlén på svenska Wikipedia. Johanna Palmström på svenska Wikipedia. Andra bloggar om feminism, feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, systerskap, Petra Östergren