För mig är Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel ungefär jämförbara storheter. I min personliga ranglista må Tage Danielsson ligga ett snäpp före, men de spelade helt klart i samma liga. Av dessa tre misstänker jag att det är Cornelis som kommer att leva vidare till eftervärlden, och detta huvudsakligen av två skäl.
För det första var Povel tämligen renodlad komiker, och det har funnits ytterst få komiker vars verk överlevt dem själva i någon större utsträckning. Povel som dessutom gärna parodierade gårdagens hits… blir dagens kids särskilt glada av Storm vid Väddö? Förmodligen inte.
För det andra uppfyllde Cornelis liv och leverna ungefär alla rock’n'rollmyter som finns, och dog visserligen inte purung men ändå klart i förtid. Att leva ett klanderfritt liv utan skandaler och dö i sjuksäng som 85-åring ger inte lika mycket för biografförfattarna att bita i, och ger inte mycket underlag för film. Faktiskt är det nästan konstigt att det dröjde så länge innan någon sög tag i de där Cornelis-biografierna och gjorde en film av det men filmen Povel lär vi få vänta på.
Jag gillade Cornelis. Jag tyckte om hur den är filmad. När Cornelis råkar åstadkomma en brand får man se en cigarett som rullar ner från en bokhög i den garderob där en sömnig trubadur lagt den ifrån sig. Kameran visar inte lågor och glödande fimp, bara askan som ligger kvar på boken… vackert och effektivt. Och färgerna i filmens början, som färglagda svartvita foton á la det sextiotal som skildras! Rätt mycket svensk film känns som “svensk film” men det gör inte Cornelis.
Hans-Erik Dyvik Husby som trubaduren själv är väl kanske ingen stor skådespelare men ändå väldigt rätt i rollen. Bästa skådespelarprestationen måste vara David Dencik som Fred Åkerström – ett lite elakt porträtt, förvisso. Att leta rätt på outgivet material och lägga in i filmen låter som ett bra sätt att få uppmärksamhet kring filmen. Jag tror den kommer att gå bra.
Historien går huvudsakligen i moll. Några år efter Cornelis genombrott börjar det gå utför, utför, utför. Sprit, tabletter, bilkörning utan körkort och med alldeles för många promille i blodet. Svartsjuka. Förstörda förhållanden. Kravbrev som kastades i papperskorgen, hot om konkurs. Flykten utomlands från skulderna fick vi inte se… det går inte att berätta allt i en film.
Jag minns hur jag såg Cornelis på TV något år innan han dog, och tänkte “Vad han gått ner i vikt! Det klär honom”. Inte visste jag att det var cancern som tärde honom.
Men att göra en film om Povels liv. Vad finns där att säga, egentligen? (Eller är det bara det att vi så lite vet om Povel Ramels privatliv, eftersom han höll det just precis privat?)
november 27, 2010 kl. 2:50 f m
Just det oskyddade, burleska och rock’n'rolligt nonchalanta hos Cornelis (och hans skiftande tonfall) gör honom obekväm och svårplacerad för dagens nyborgerliga, rädda medelklass. Visserligen säger sig alla vara ironiska idag, men den ironi man vill ha ska vara sejfande, med tydligtr markerade poänger och blinkningar, och riktad mot några som står utanför den egna gruppen som komikern vänder sig till. Cornelis agerade ofta – liksom ibland Tage Danielsson – satiriker och narr med siktet på det som hände inne i det svnska samhället, i den egna samtiden, och det är i själva verket inte populärt idag. Dessutom var både Povel, Tage och Cornelis starkt språkligt orienterade komiker, de har inte mimiken, den högt upptryckta rösten eller den häftiga gesten som sitt viktigaste medel, är inte som typ Loffe Carlsson eller Eddie Murphy. Alla tre kommer att finnas kvar i minnet och påverka nya generationer, men det är tveksamt om någon av dem komer att behålla en riktigt bred publik om trettio år.
Och det hade förstås varit nästan otänkbart att Cornelis kunnat komma fram och utveckla en långvarig karriär idag, lika orimligt som att Robban Broberg eller Mikael Wiehe kunat göra det. Cees hade garanterat blivit ett offer för dagens paparazzijournalistik och skandaltidngar, och efter ett tag hade inget skivbolag tyckt sig kunna satsa på honom.
november 27, 2010 kl. 8:16 f m
Hm, jag vet inte. Med Cornelis kan man ju välja vad man vill ha (åtminstone nu när han är död). Man kan älska “Grimasch om morgonen” och ställa sig kall inför “Mördar-Anders”.
“Cees” förresten, som jag ser här och var. Jag undrar om det inte ska vara “Cee”, alltså “Mäster Cee” (Mäster C). Eller så finns det något annat skäl till det smeknamnet, som jag inte känner till.
november 27, 2010 kl. 8:25 f m
Har passat på att putsa lite på texten. Passar på och förtydligar att jag inte ser Cornelis som komiker, även om han visst kunde vara humoristisk – till skillnad från Povel som så gott som enbart sysslade med komik.