Jag har grubblat i en vecka nu på vad jag ska kunna skriva om Jan Guillous yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt. Jag tycker fortfarande det är svårt. Jan Guillou är en av våra absolut mest kända journalister, och med IB-avslöjandet i portföljen blir hans skildring självklart värd att ta sig an. Men sen då?
Det är frestande att använda memoarerna som avstamp för att första och främst bedöma personen Guillou. Många har åsikter om honom och hans sätt att vara; de enda värre exempel på människor som provocerar många genom sin blotta uppenbarelse, medvetna provokatörer undantagna, är Thomas Di Leva och Kristina Lugn. Själv förstår jag inte riktigt irritationen på någon av de tre. Di Leva är flipprig, Lugn pratar släpigt och Guillou är lite stöddig – okej. Gilla läget och gå vidare.
Guillou idag skäms tydligen otroligt för sig själv som ung. Varför, frågar man sig. Vad är det som är så pinsamt? för inte kan det bara vara de finlitterära ambitionerna.
Någonstans har jag läst påståendet att det var Guillous och Marklunds Piratförlaget som dragit undan mattan under fötterna på utgivningen av smalare litteratur i Sverige, eftersom Piratförlaget betalar ut högre arvode till sina författare varför övriga förlag blev tvungna att följa med. Guillou ville inte betala för utgivningen av olönsamma debutanter och poeter, alltså. Enligt honom själv hade förlagen inklusive det Norstedts som publicerade hans böcker redan slutat med sånt, och pengarna gick bara till ägarna. Jag är inte så insatt i förlagsbranschen, men misstänker att det ligger något i bägge beskrivningarna.
Beskrivningen om hur Piratförlaget kom till fokuserar här på att hans sambo och sedermera fru Ann-Marie Skarp blev mobbad av sin nye chef på Norstedts, precis på det sätt det brukar beskrivas i feministlitteratur – här syftar han på Berit Ås klassiska härskartekniker. Att Guillou i det läget inte riktigt har lust att göda Norstedts med fler Arn- och Hamiltonmiljoner blir högst begripligt.
Boken avslutas med ett kapitel om KGB-affären, där Expressen med stora rubriker målade ut Jan Guillou som rysk spion. Själv har han aldrig varit delaktig i drev säger han, förmodligen mest eftersom han aldrig sysslat med dagsjournalistik. Men han har jobbat en del åt Aftonbladet, och skriver fortfarande krönikor där. Jag undrar hur det känns att ha föredragit kvällstidningar framför morgontidningar, den dagen man fick känna på den egna branschens avigsidor.
