Jag gillade Eric Van Lustbaders Ninja-böcker som kom på 80- och 90-talet. Ibland vill man sätta i sig skräp i form av snabbläst action med lite personskildring och lagom mycket mystik, ungefär på samma sätt som det är gott att svulla i sig en påse chips… Lustbader verkar inte känna Japan särskilt bra, mycket är påklistrat och oäkta – man behöver verkligen inte vara någon expert för att hitta stora fel om japanska traditionella företeelser, men hans ninjamystik kittlar rätt nerver hos mig.
Zero från 1987 är inte alls så kul. Jag har nog större tolerans för påhittade ninjaäventyr än för spionstories som är så uppenbart orealistiska. Skräpet måste smaka gott, trots allt.
Jag kan tänka mig att läsa om Ninja-serien, någon gång när andan faller på. Faktiskt tror jag att jag kanske aldrig läste den första, utan kom rätt in i bok två eller tre. Fast först vill jag nog läsa de sista två böckerna i sagan om klanen Otori.
