Sofia Karlssons platta med Dan Andersson-visor heter, liksom en av poetens diktsamlingar, Svarta ballader. Ändå lyckas hon väja för all svärta. Det är vackert, mycket vackert, och Karlssons arrangemang är underbara (ja det är hon som gjort dem. Man tror så lätt att en sångerska bara är “sångerska”, men inte i det här fallet). Musikerna är, som någon skrev, “folkmusiker som inte spelar folkmusik och jazzmusiker som inte spelar jazz”. Jazz, visa och folkmusik är en fruktbar blandning.
Men inte alla texter bör först och främst framföras vackert. Hur gammal ska Sofia Karlsson behöva bli innan hon törs ibland vara ful, lika ful som livet?
Se bara på det vackra leendet som i Sofia Karlssons och en hel hög med framstående svenska folkmusikers julkonsert fullkomligt lyser i frasen vid dukade bord och slädar vid grinden, men inte vet hur det ska hantera sårfyllda kroppar och läkande död. Och se hur hon vänder sig bort från publiken, när hon sjunger visans allra sista ord: “Kamrat”. Ja, det är lite svårt att stå för det ordet ett tiotal år in på det 21:a århundradet men om man inte gör det, om man inte kan stå för ordet ens för visans skull när man sjunger den, då tycker jag att man ska låta bli Julvisa i Finnmarken. Dikten är trots allt utgiven samma år som ryssarna gjorde revolution.
Faktiskt föredrar jag Sven-Bertil Taubes version av samma sång, må vara att Ulf Björlins orkesterarrangemang är lite jobbigt överambitiöst. Taube är skådespelare – han kan framföra en text, och han vet att inte väja för svåra passager. Han verkar inte heller riktigt veta vad han ska göra av ordet “kamrat”, men han försöker åtminstone inte krypa undan.
När jag googlar efter svenska vistexter brukar jag oftast hamna på Enn Kokks blogg, men just den här har han av något skäl missat. Dan Anderssons produktion ligger dock i sin helhet på Projekt Runeberg, och så även Julvisa i Finnmarken.
Julvisa i Finnmarken
Att sjungas vid bordet till mörkt öl.
För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop – och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.(1917)
januari 2, 2011 kl. 9:30 f m
Så där tycker jag ofta om svenska jazz- och bluessångerskor… det är vackert men liksom slätt och blankt och blir ointressant. Jag vill att de ska låta som att de blivit övergivna och misshandlade av sina män och gjort fem illegala aborter. Billie Holiday.
januari 2, 2011 kl. 10:41 f m
Vad gäller visor, och sånger öht, är jag extremt fixerad vid texten och hur den framförs. Jag tycker ändå rätt bra om Sofia Karlsson trots att hon inte egentligen är min typ, men i vissa fall funkar det sämre än annars.
Problemet med våra svenska jazzsångerskor kanske är att de blivit för lite misshandlade och gjort för få aborter?